Den hälsosamme ekonomisten

Vad ska man tro på?

Har en känsla av att penningpolitiken befinner sig i ett vakuum. Å ena sidan ser vi att priserna på bostadsrätter ökar rekordsnabbt. Å andra sidan råder deflation.

Arbetsmarknaden befinner sig någonstans däremellan å ena sidan är arbetslösheten historiskt sett ganska hög, å andra sidan är det inte särskilt svårt att få jobb. I alla fall inte svårare än det brukar vara.

Så vem eller vad ska man tro på?

Själv är jag övertygad om att vi står inför ett avgörande vägval. Det handlar om huruvida vi ska tro på kartan eller verkligheten. Inflationen är kartan. Målet för Riksbanken är att på ett till två års sikt hålla inflationen på en nivå runt två procent. Bostadsmarknaden och aktiemarknaden är verkligheten. Kapitalet flödar och söker sig till nästa bubbla. Bankerna klagar visserligen på höjda kapitalkrav och höga upplåningskostnader. Men hushållen verkar ändå låna så att det står härliga till.

Ironin i det hela är att LO, som brukar klaga på Riksbankens snäva mandat, är det ivrigaste tillskyndarna till att banken nu verkligen ska följa sitt mandat. Medan Riksbanksfullmäktige verkar tvivla på sitt eget uppdrag.

Jag tror att magkänslan på Riksbanken är helt riktig. Inflationmålet fungerar inte speciellt bra i ett läge då inflationen redan pressats ur ekonomin. Princetonskolan har fel, och det beror i huvudsak på att deras modeller inte tar hänsyn till de finansiella marknaderna.

Men det kan tänkas att Riksbanken ändå tvingas ge sig inför opiniontrycket - trots allt har den fått ett mandat som man inte vågar följa. Och att ge efter i det här läget skulle kunna bli ett episkt misstag - helt i klass med misstagen som ledde fram till 90-talskrisen. Ansvaret för att strama åt kreditmarknaden faller nu tungt på Peter Norman. Är han mogen uppgiften? Jag tvivlar, här krävs mer än kompetens - här krävs politisk fingerfärdighet och ett sjuhelsikes mod. Och snart är det valrörelse.

SvD1 SvD2 SvD3 Av 

Kommentarer