Den hälsosamme ekonomisten

Vad kvantfysik och AI har gemensamt

Så här under julen har man tid att läsa lite mer lättsmält litteratur. Den chansen har jag inte tänkt ta, fastnade för boken "The Everett Interpretation of Quantum Mechanics" av Jeffrey Barrett och Peter Byrne. Räknade med att inte förstå särskilt mycket av Everetts doktorsavhandling, men förväntningarna kom delvis på skam. Det visar sig att avhandlingen har mer att göra med statistik än med atomer och fysik.

För att rekapitulera. Hugh Everett skrev sin avhandling (den första versionen) 1956 som en tolkning av kvantfysiken. Man kan säga att den var ett försök att förklara den paradox som formulerats av kärnfysikern Erwin Schrödinger. Schrödingers experiment går ut på att en katt placeras i en låda tillsammans med ett radioaktivt ämne som sönderfaller med en viss sannolikhet. Om ämnet sönderfaller faller en hammare ner och krossar en kapsel med cyanid, vilket i sin tur innebär att katten dör.

Enligt köpenhamnstolkningen av kvantfysiken avgörs ett slutet systems tillstånd i det ögonblick någon observerar systemets tillstånd. Det är alltså först i det ögonblick som någon öppnar lådan och ser att katten är antingen död eller levande som det avgörs vilket av dessa två tänkbara tillstånd som katten befinner sig i.

Detta är givetvis en högst otillfredsställande tolkning som placerar observatören i en särställning. Som Everett konstaterar uppstår en rad problem med den tolkningen. Om man till exempel har ytterligare en observatör som observerar själva observationen uppstår logiska orimligheter. 

Everetts lösning på paradoxerna är att låta observatören ingå i systemet. Detta sätt att se på världen gör att man slipper den dualitet som annars präglar synen på olika objekt. Everett menar att världen utvecklas linjärt och deterministiskt, men att den ur en enskild observatörs synvinkel gör diskreta hopp från ett tillstånd till ett annat. Everetts förklaring till dessa hopp är att relationen mellan observatören och det objekt som observatören observerar förändras.

När en fysiker mäter var en atom befinner sig i rummet uppstår en relation mellan observatören och atomen som gör att atomen utifrån observatörens synvinkel framgent kommer att uppfattas som att den befinner sig på en bestämd plats i rummet. Även en forskarkollega som gör mätningar på samma atom kommer att uppfatta att atomen befinner sig på just denna plats. Att forskarkollegan får detta resultat beror dock inte på att atomen verkligen befinner sig där, utan på att forskarkollegan ingår i ett system som är korrellerat med den första forskaren. Detta gör dock att de båda forskarna kommer att vara överens om att atomen befinner sig på just den plats där de tror. När den första forskaren gör mätningen kommer det makroskopiska system som omfattar båda forskarna att få en relation till atomen som gör att alla som ingår i samma system får samma resultat.

Det Everett gör är alltså ungefär samma sak som Galileo Galilei. I stället för att sätta observatören (jorden) i centrum väljer han att utgå från att observatören bara är en del av den verkliga världen. Det vi ser är inte verkligheten, utan vår relation till andra objekt. Faktum är att det enda som finns i grunden är dessa relationer. Utan en observatör blir det meningslöst att ens tala om existensen av universum, eftersom universum är obestämt. Världen är en vågekvation där det blir meningslöst att säga att något befinner sig under eller över, höger eller vänster, om man inte själv är en del av vågen.

Detta är givetvis intressant i sig. Men av en händelse råkade jag ta del av Googles nya API för Artificiell Intelligens och noterar att Tensor Flow, som det heter, egentligen bygger på samma princip som Everetts kvantmekaniska teorier. Jag skulle tro att den som uppfunnit systemet även har sysslat med kvantmekanik.

Tensor Flow, som jag just börjat läsa om, bygger på tanken om ett system som i grunden är obestämt. I ett enkelt exempel handlar det om att avgöra huruvida en serie handskrivna siffror tillhör en viss kategori. Rent praktiskt kan man dela upp rutan där siffran är skriven i tiotusen punkter, pixlar, som antingen innehåller text eller inte gör det. Genom att köra några miljoner handskrivna siffror genom systemet får man en sannolikhetsfördelning för varje enskild pixel. Givet att siffran är en etta är sannolikheten för att just denna pixel är fylld kanske en på tiotusen.

Sedan multiplicerar man alla dessa siffror för att få fram en betingad sannolikhet för varje enskild siffra. Ni som har läst matematisk statistik vet säkert vad "maximum likelihood" är för något.

Det sista steget är att använda den betingade sannolikheten för att skapa en aggregerad sannolikhet för att det är en etta, tvåa, trea, och så vidare. Eftersom vi vet att summan av alla sannolikheter ska vara ett kan vi använda de relativa sannolikheterna för att beräkna den absoluta sannolikheten för att siffran är en etta.

Det Tensor Flow ger oss är alltså inte sanningen, utan sannolikheten för att världen ser ut på ett visst sätt. Sannolikheten för att siffran är en etta är kanske 96 procent, givet att de aktuella pixlarna råkat vara ifyllda. Men denna sannolikhet gäller alltså bara givet att vi har en handskriven siffra som liknar en etta. Har vi inte det är sannolikheten för en etta kanske en på tio eller tio procent.

Precis som den handskrivna ettan kan världen vara mer eller mindre otydlig. Observationen av siffran skapar en relation mellan världen som vi känner den (databasen med en miljon handskrivna siffror) och den siffra som vi just nu har framför oss. Vår hjärna kan liknas vid ekvationen som komprimerar kunskapen om handskrivna siffror till en ekvation över tiotusen punkter och en klassificering av siffror i en av tio kategorier.

Förutom förhandskunskapen om hur siffror ser ut skulle informationen från den handskrivna siffran sakna värde, eftersom varje pixel a priori leder till samma sannolikhet. Summerar man över alla pixlar får man därmed sannolikheten 10 procent för varje handskriven siffra som man matar in i systemet.

Att tolka världen utan att ha tillgång till information om hur systemet har utvecklats över tid är därför lika meningslöst som att tala om existensen av ett universum, utan att ta hänsyn till hur detta universum interagerar med den person som observerar detsamma. Vissa väljer att tolka vågfunktionen som att alla tänkbara världar existerar samtidigt, men man kan förstås lika gärna säga att ingen värld existerar, eftersom sannolikheten för varje enskild värld går mot noll när antalet världar går mot oändligheten.

AI är ett intressant område att studera eftersom vi tvingas klargöra för oss själva vad tänkande egentligen är. Vi tvingas kliva ur den observatörscentriska världsbilden som de tidiga kvantmekanikerna försökte applicera på världen för att försöka tänka oss en värld där vi och våra sinnen inte själva är en part. Den världen ser väldigt annorlunda ut jämfört med våra erfarenheter.

Den intressanta parallellen är att vi på samma sätt måste kliva ur vår subjektiva världsbild, med absoluta sannolikheter för olika händelser, för att ersätta den med subjektiva uppfattningar om hur världen ser ut. Det är först när vi kombinerar vår bild av hur världen ser ut med konkreta observationer av världen som det går att dra några som helst slutsatser om huruvida en siffra är en etta. Innan vi kan lära datorer att tänka måste vi förstå vår egen plats i universum och vad tänkande är.

Kommentarer