Den hälsosamme ekonomisten

Vad hände egentligen i Storbritannien?

Bank of England, centralbanken, tvingades nyligen lösa ut brittiska pensionsfonder som inte kunde betala sina skulder till amerikanska banker. Det förefaller givetvis för den stora allmänheten väldigt märkligt att offentliga pensionsfonder har spelat roulette med spararnas pengar. Men riktigt så illa är det faktiskt inte, även om resultatet till slut blev som om man hade spelat roulett - man förlorade pengarna i något som måste liknas vid ett spel.

Skälet till att pensionsfonderna börjat spela med pengarna är i grunden att räntan under 20 år varit extremt låg. Detta har påverkat pensionsfondernas kapital negativt, eftersom en låg ränta innebär att värdet på deras investeringar (ofta långa statsobligationer) utvecklas långsammare än lönerna. Detta är givetvis tråkigt om man är satt att förvalta en fond som ska finansiera utbetalningar 20-30 år i framtiden. Att politikerna sedan inte förstår att det med nödvändighet blir så i en lågräntemiljö är beklagligt, men ett faktum.

För att inte få sparken börjar förvaltarna att leta efter sätt att få högre avkastning. De vet samtidigt att högre räntor skulle leda till högre avkastning, så varför inte sätta av en del av fondförmögenheten och slå vad med en bank (ofta i USA) om räntan? Om räntan sjunker får pensionsfonden pengar, men om räntan stiger måste pensionsfonden betala pengar. Man sätter av tio procent på ett konto och låter dessa pengar bli en säkerhet - tillräckligt stor under alla normala omständigheter.

Men av avtalet framgår samtidigt att pensionsfonden är skyldig att betala under alla omständigheter. Den amerikanska banken har alltså alltid rätt till den överavkastning som pensionsfonden har på sitt kapital. Vilket fortfarande låter som en helt idiotsäker uppgörelse. Om räntan går upp kommer ju pensionsfondens avkastning att öka tillräckligt för att den ska kunna återbetala pengarna till den amerikanska banken.

Så träder den nya premiärministern Liz Truss in på banan och presenterar en minibudget. Budgeten är inte så mini när allt kommer omkring. Den innehåller ett rejält underskott.

Finansmarknaderna börjar tappa förtroendet för Storbritanniens ekonomiska politik och räntan börjar stiga. Enligt avtalet som pensionsfonderna har med banken ska fonderna deponera en tillräckligt stor summa för att avtalat ska kunna uppfyllas. I annat fall har bankerna i USA rätt att ta pensionsfondens tillgångar och sälja dessa till det pris som än må råda.

Pensionsfonderna söker därför att desperat skaffa fram likvida medel. Tillgångarna är ju i allmänhet inte speciellt likvida, utan består av långa obligationer. Ju större säljtrycket blir, desto mindre värda blir obligationerna. Vilket leder till att räntan stiger, eftersom räntan är den andra sidan av ekvationen. Trettioårsräntan stiger över fem procent och pensionsförvaltarna ringer desperat till Bank of England och vädjar om att banken ska köpa deras obligationer, så att pensionsförvaltarna kan betala de amerikanska bankerna.

Centralbanken är inte så pigg på att stödja pensionfonderna. Dels har dom själva satt sig i klistret, dels håller Bank of England just på att höja räntan för att dra in likviditet från ekonomin. Om banken köper obligationerna tvingas den skicka ut massor av nya pengar i ekonomin, vilket gör att det inte räcker med redan planerade räntehöjningar. Man kommer tvingas att lägga på åtskilliga räntepunkter för att kompensera för det likviditetstillskott som köpen av obligationerna leder till.

Men till slut faller banken till föga. Inför hotet om en finanskris väljer man att under en begränsad period köpa upp obligationer som pensionsfonderna måste sälja för att uppfylla sina avtal.

Allt frid och fröjd nu? Nja, pensionsfonderna har antagligen gjort stora förluster - trots att Bank of England till slut köpte obligationerna. När räntan stiger från 2,3 procent till fem procent faller värdet på en trettioårig obligation från 50 pund till 23 pund givet att det nominella värdet uppgår till 100 pund. Detta är pengar som egentligen skulle ha använts till framtida pensioner. Avtalet med de amerikanska bankerna blev således en riktigt dålig affär.

Återstår därför att fråga sig hur de amerikanska bankerna kunde sälja in en så dålig affär till pensionsfondsförvaltarna? Det är rätt enkelt. Ingen part i avtalet hade något intresse av att förvalta pensionärernas pengar väl. Fondförvaltarna utvärderas efter hur de klarar av det omöjliga uppdrag som de fått av politikerna. Sannolikheten att det går snett under de kommande åren är dessutom så låg att förvaltarna gärna tar risken. Och de amerikanska bankerna vill bara ha sin marginal och har inget intresse av att förklara för de brittiska politikerna att de sålt döbelnsmedicin till pensionsförvaltarna. 

Pensionsförvaltarna kan hänvisa till att en simulering av avtalet med historiska data visat att man sänker risken och att avkastningen garanteras. För politikerna räcker detta som förklaring, även om myndigheter som ansvarar för att reglera systemet nog borde ha haft synpunkter. Men eftersom avtalet säljs in som en försäkring - något som gör pensionerna tryggare - kan man förstå att ingen väljer att lyfta på denna sten. Och det finns många andra stenar att lyfta på.

Nu är frågan - vilka andra aktörer har träffat liknande avtal med finansiella institutioner? Och när kommer dessa avtal att visa sig innehålla dolda problem?

Det svenska pensionssystemet är i grunden inte fonderat, men det finns buffertfonder - de så kallade AP-fonderna. Eller har kommunerna möjligen lockats av möjligheten att öka avkastningen på sina pensionspengar eller möjligen arbetsmarknadens parter? Vi får hoppas att så inte är fallet.

Bild av Besno Pile från Pixabay

Kommentarer