IKEA-modellen har nått vägs ände
Som sjukvårdsforskare har jag funderat mycket på problemen inom sjukvården och har ett tråkigt budskap till politikerna. Vårdens problem kommer inte att lösas genom omorganisationer och ommöbleringar inom ramen för dagens system.
Det eviga problemet med låg produktivitet går förvisso att lösa med prestationsersättning - liknande vårdvalen i Stockholm. Problemet är att olika patienter har olika behov. Den faktiska kostnaden för att behandla en enskild patient tenderar dessutom att öka med behoven.
Dilemmat är att en fast ersättning per patient eller vårdtillfälle ger olika stor ekonomisk marginal för producenterna. De mest lönsamma patienterna är ofta de som är okomplicerade och har relativt ringa behov av vård, medan de dyra patienterna kostar betydligt mer att hantera.
Prestationsersättning utgår dock från att tjänsten - kanske en magnetröntgenundersökning - kostar lika mycket för alla. Den ekonomiska marginalen är som störst för de okomplicerade fallen, medan marginalen är låg - eller till och med negativ - för patienterna med stora behov.
Den medicinska prioriteringsordningen kommer därmed att hamna i konflikt med den medicinsk-etiska. Läkarnas etik säger åt dem att börja med de mest krävande patienterna, medan den ekonomiska logiken säger att de bör prioritera de lättaste fallen.
Att överlåta prioriteringarna till den specialiserade vården kommer därmed med nödvändighet leda till konflikter mellan etik och ekonomi. Men det är värre än så. När köpen av exempelvis magnetröntgenundersökningar görs av en tredje part (regionen) finns ingen egentlig kontroll av efterfrågan. Behovsbedömningen görs ju av samma enhet som har ett intresse av att vinstmarginalen och inflödet av patienter är så stort som möjligt. Politikerna varken får eller kan lägga sig i de medicinska bedömningarna, vilket gör att utrymmet för producenterna att påverka efterfrågan och liberalisera behovsbedömningen är stort.
Det enda medel som återstår för politikerna om efterfrågan och kostnaderna ökar är därmed att strypa penningflödet. Det gör man i regel genom att sätta ett tak på volymerna och tvinga utförarna att prioritera. Utöver att detta får negativa konsekvenser för viljan att effektivisera och bli mer produktiv finns risk att man snävar in definitionen av sitt eget uppdrag på ett sätt som riskerar att drabba patienter med stora behov - och kanske behov som ligger något utanför kärnverksamheten för enheten.
När takade rambudgeter tillämpas blir resursfördelningen en ständig kamp mellan utförarna och finansiärerna/politikerna. Utförarna vill påvisa stora behov genom att visa upp långa väntetider. Flödet av patienter mellan utförarna stannar därför upp och vårdprocessen går som i sirap. På systemnivå blir processen suboptimal, trots att utförarna var och en för sig optimerar utifrån sina egna förutsättningar. Utförarna strävar efter att göra ett så bra jobb som möjligt inom ramen för givna förutsättningar. Men på systemnivå blir processen ändå inte optimal.
I grunden är problemet att den svenska vården är producent- och funktionsorienterad. Motsatsen skulle vara en konsumentorienterad process, där patienten själv - eller ett ombud för patienten - efterfrågar vård. I en konsumentcentrerad modell är prioritering och efterfrågan koordinerad. Med andra ord - patienten efterfrågar bara vård som ger en förväntad positiv nettonytta.
En sådan förändring kräver skifte av fokus. Om prioriteringarna ska göras ex ante krävs att den första linjens sjukvård direkt eller indirekt har tillgång till all den kompetens som i dag finns samlad i specialistvården. I praktiken krävs en organisatorisk revolution. Primärvården måste bli en bred kunskapsorganisation - som innefattar kompetens inom hela det medicinska spektrat. Naturligtvis förutsätter det att specialistkompetensen finns närvarande i första linjens sjukvård och inte som idag utspridd på hundratalet specialistområden och kliniker.
Vissa sjukvårdssystem och privata försäkringsgivare arbetar så redan i dag. Den som har en privat sjukvårdsförsäkring har säkert noterat att vårdflödet är mer koordinerat. Amerikanska HMO:er arbetar med senior vårdpersonal i första linjen. Schweiziska försäkringsbolag etablerar integrerade vårdkedjor och callcentermodeller för att effektivisera processen. I Nederländerna uppfyller primärvården, tillsammans med försäkringsbolagen, denna koordinerande funktion.
Gemensamt för samtliga dessa modeller är att kunskapen om processen finns samlad hos en aktör. Men dessutom finns det ekonomiska ansvaret samlat hos en och samma aktör. Det gör att efterfrågan utgår från ett enda centrum - och att specialistvården och sjukhusen blir utförare som inte styr sin egen efterfrågan. När efterfrågan och behovsbedömningen sker utanför produktionsorganisationen undviker man konflikten mellan etik och ekonomi, samtidigt som man kan tillämpa rak prestationsersättning och skapa incitament för hög produktivitet.
Allt detta låter kanske enkelt i teorin. Men faktum är att Sverige sedan sjukronorsreformen i början av 1970-talet inte har lyckats åtgärda de välkända problem som jag beskriver ovan. Det har gjorts försök med olika styrformer - alltsedan frikommunförsöken på 1980-talet har otaliga experiment genomförts, som sällan blivit bestående. Skälet till att förändringarna inte sätter sig är att strukturen gör förändringar svåra att genomföra. Försök att införa prestationsersättning leder regelmässigt till prioriteringskonflikter, kostnadsöverskridanden och återfall i gamla mönster.
Studerar vi olika sjukvårdssystem blir det tydligt att system som är försäkringsbaserade generellt har mindre problem med väntetider och bristande tillgänglighet än skattefinansierade modeller. Intressant nog präglas de försäkringsbaserade systemen också av högre förtroende för vården och mer kontinuerliga relationer mellan patienterna och läkarna. Däremot är det svårare att hitta något samband mellan sättet att finansiera vården och vårdkvaliteten i stort.
Informationstekniken och bättre förutsättningar för att följa upp, mäta och utvärdera gör att dagens svenska modell lever på lånad tid. På något sätt måste vården börja arbeta mer patientfokuserat. Uppgiften att prioritera resurser, koordinera och kommunicera med patienten måste samlas hos en och samma aktör. IKEA-modellen må fungera för möbler - den är däremot inte ändamålsenlig för sjukvård.
Givetvis handlar inte det här om att byta huvudman för sjukvården. Att låta staten ta över ansvaret skulle inte lösa några av de inneboende problemen - snarare skapa ett antal nya. Det krävs ett nytt tänkande och att vi tittar på hur exempelvis Nederländerna och Schweiz fördelar ansvaret. Konsumentorganisationen bör vara konkurrensutsatt och det bör råda valfrihet mellan olika aktörer. Vi kan kalla dom försäkringsbolag, nätläkare eller en primärvård med ekonomiska muskler.
Nyckeln till förändring ligger i att vända på vårdpyramiden och skapa en kompetent konsumentorienterad vårdtjänst.
Bild av Sasin Tipchai från Pixabay
Kommentarer