Våra IT-system läcker som såll
Datasäkerhet handlar om att göra systemen näst intill helt säkra, inte om att stoppa 99,9 procent av alla intrångsförsök. Problemet är att när man börjar närma sig den absoluta säkerheten stiger kostnaderna snabbt i höjden. Om det kostar en miljon att göra ett system 99,9 procent säkert kostar det kanske två miljoner att göra det 99,99 procent säkert.
Eftersom beställaren i allmänhet inte kan avgöra om systemet är 99,9 procent säkert eller 99,99 procent finns det incitament för utföraren att sälja 99,9 till priset för 99,99. Hur ska beställaren veta? Och kan det ens formuleras på ett vettigt sätt i förfrågningsunderlaget?
Leverantören känner helt säkert till att risken att något går snett är betydligt större än man sagt till kunden. Och eftersom man säljer samma system är risken dessutom korrelerad. Om företag A drabbas av intrång kommer antagligen även företag B att drabbas.
Den här typen av säkerhetsbrister blir lätt katastrofala. Oftast händer inget, men om något händer blir det illa och då går leverantören antagligen i konkurs.
Konkurs är den värsta skada som kan drabba leverantören. Men det är inte den värsta skada som kan drabba samhället - om ett stort antal företag och myndigheter samtidigt drabbas av intrång.
Vi kan därför dra slutasten att leverantören kommer att investera för lite i säkerhet i förhållande till den potentiella skadan för samhället. Risken flyttas med andra ord från den aktör som har information om hur det verkligen förhåller sig till beställarna, som saknar denna information.
Jag tror vi kommer att få se många exempel på leverantörer som har sagt sig garantera säkerheten för olika företag och myndigheter, men som i efterhand visar sig ha undermåliga system och rutiner. Som IT-säkerhetsexperten Leif Nixon uttrycker saken: "Om 80 procent av användarna installerar en produkt på fel sätt är det inte användarna det är fel på."
Är därför inte säker på att företag och myndigheter gör rätt som outsourcar allt IT-relaterat. Är verksamheten tillräckligt viktig kan det i många fall vara bättre att bygga upp en egen kompetens - bara för att ha kontroll över säkerhetsaspekterna. Till och med NSA har drabbats av stora läckor från leverantörer som de inte har haft tillräcklig kontroll över och om världens kanske hemligaste myndighet kan drabbas kan det hända andra också.
Även för beställarna kan det vara bekvämt att lägga ut IT externt. Oftast händer det ju inget och om det händer något är det värsta som händer att chefen får sparken med två års avgångsvederlag. Hur avskräckande är det, på en skala?
Ett ytterligare problem är att många av de aktörer som tar sig in i systemen inte heller har några incitament att tala om att man har tillgång till allt hemligt från svenska företag och myndigheter som man sitter på.
Summan av de olika aktörernas incitament blir en IT-infrastruktur som läcker som ett såll och att utländska underrättelsetjänster, och kanske kriminella aktörer, kan botanisera i våra hemliga register ganska ostört.
Utöver att ta över delar av verksamheten i egen regi kan det i vissa fall måhända vara lämpligt att bygga vattentäta skott mellan verksamheter så att delarna agerar utifrån en "... need to know basis" även IT-mässigt. Detta kan säkert komplicera arbetet ibland, men det bör vägas mot risken att låta enskilda aktörer sitta på de administrativa nycklarna till verksamhetens alla dokument. Om ni minns - det var med sådana rättigheter som Edward Snowden lyckades kringgå NSA:s säkerhetssystem. När det finns en huvudnyckel hjälper det inte att systemet i övrigt är uppbyggt på att endast chefen ska veta allt.
Kommentarer