Utvecklarna måste lära sig webbutveckling i 3D
Nils von Heijne skriver i Sydsvenskan om hur VR kommer att förändra våra liv. Som ni vet har jag gjort mig själv till försökskanin och har nyligen börjat programmera i VR.
Att göra vanliga webbsidor handlar om att designa upplevelser i två dimensioner. Verktygen som används kan vara Javascript, som körs i besökarens webbläsare, och program som körs på servern. Ofta samverkar dessa för att ge en helhetsupplevelse, precis som på vanliga webbsidor.
Att skapa upplevelser i tre dimensioner är dock en helt annan sak. Även här används Javascript för att skapa objekt, men objekten är nu inte bilder eller filmer på en datorskärm, utan virtuella objekt som placeras i rummet. Av naturliga skäl är en virtuell värld betydligt mer informationsintensiv än en webbsida. Webbsidan är begränsad till skärmens upplösning, medan den virtuella världen för att bli verklig måste baseras på vektorgrafik och ett närmast oändligt antal möjligheter att placera objekt och användare i en geografisk rymd. I miljön High Fidelity, som jag arbetar med, är de enskilda virtuella världarna kuber med sidor som vardera är tre mil.
Tack vare spelindustrin finns de programmeringstekniska verktygen för att skapa tredimensionella miljöer redan tillgängliga. Men sättet som en "webbutvecklare" arbetar på blir väldigt annorlunda.
I den virtuella miljön High Fidelity används också Javascript för att skapa objekt - precis som på en vanlig webbida. Men när ett objekt väl placerats i en virtuell värld kan det förändras av deltagarna på olika sätt. Om det finns två personer i en virtuell värld (person A och B) kan de förändringar som görs av person A ses av person B. Detta ger upphov till en interaktion som normalt saknas på en vanlig tvådimensionell webbsida.
Programmerarens fokus blir därför inte huvudsakligen på att "rita" världen, även om det kan finnas en grundstruktur. Snarare handlar det om att skapa möjligheter för användarna att förändra världen. Jag tror dessutom att grundstrukturen i ökad utsträckning kommer att skapas programmatiskt - antingen genom att kopiera den verkliga världen via drönare och 3D-kameror eller via AI. Det talas redan om att plocka in satellitmätningar och bilder för att automatiskt skapa exakta kopior av verkliga städer. Jag undrar dock personligen hur man ska kunna göra det i en värld där det är otillåtet att kopiera offentliga konstverk, men det är en annan fråga
Låt mig ta ett exempel. För tillfället arbetar jag med en applikation i VR som ska göra det möjligt för användare att visa Powerpointbilder i en virtuell miljö. Det jag vill skapa är ett verktyg - en kontrollpanel - där en deltagare i den virtuella världen genom att trycka på en knapp på sin virtuella Ipad kan skapa en virtuell skärm och visa ett föredrag som annars skulle ha kunnat användas i den verkliga världen.
Skillnaden mot om jag skulle ha gjort motsvarande applikation på webben är att jag måste tänka tredimensionellt. Var ska den virtuella presentationen dyka upp i förhållande till den virtuella föreläsaren? Hur ska kontrollpanelen se ut? Hur ska bilderna komma in i den virtuella världen från exempelvis Google slides?
För en webbutvecklare är verktygen bekanta, men arbetssättet är delvis annorlunda. Den kanske största skillnaden är att programmeraren har kontroll över processen och verktygen, men inte slutresultatet. Om deltagarna väljer att strunta i presentationen och i stället börjar dansa på borden är det inte så mycket att göra åt.
Facebook har redan i dag problem med vad människor skriver på den sociala plattformen. Detta är inget mot de problem som utvecklarna av tredimensionella miljöer kommer att mötas av. En hel del av de brott som begås i verkliga miljöer kommer även att kunna begås i virtuella miljöer, vilket gör det nödvändigt med något slags ordningsmakt. Företag vars varumärken påverkas negativt om användarna beter sig olämpligt kommer att tvingas vara väldigt försiktiga. Sexuella trakasserier kommer att förekomma, liksom hatbrott och hot.
Som jag påpekat tidigare finns det andra problem för Facebook som jag tror kan göra det svårt för det företaget att sömlöst röra sig från den tvådimensionella miljön till den virtuella. Överföringshastigheten mellan datorer utvecklas inte lika snabbt som datorernas beräkningskapacitet. Det finns konkreta fysiska begränsningar som kan göra det nödvändigt att bygga virtuella världar enligt samma princip som en gång utgjorde grunden för nätet. Detta talar för en decentraliserad struktur.
Tekniken för att skapa webbsidor utvecklas evolutionärt och språnget från den tvådimensionella världen till den tredimensionella kan bli mindre än man skulle kunna tro. Övergången till det nya mediet - med interaktion mellan användare som ger upphov till oförutsägbara resultat - är däremot en disruptiv process som kan leda till att Facebookmodellen för social interaktion visar sig obsolet.
Den effektiva storleken för en vänkrets på Facebook tycks ligga under 5 000 personer. Den effektiva vänkretsen i VR kan mycket väl vara lägre än så, då interaktionen blir betydligt djupare. Givetvis lär olika människors bekantskaper delvis vara överlappande, men givet en användarbas på en miljard människor kan vi räkna med att de enskilda världarna har färre än ettusen simultana användare. Det ger oss en miljon virtuella miljöer som var och en måste hålla reda på ettusen användare som kan agera med betydligt fler frihetsgrader än i tvådimensionella sociala nätverk.
Tror vi att ett centralt företag kan hålla ordning på detta? Och tror vi att det är lönsamt att göra det? Och tror vi att det ens är tekniskt möjligt eller lönsamt att hantera detta via centrala servrar?
Jag har inte en aning om vad som kommer efter Facebook. Men jag skulle inte bli förvånad om vi ser en reaktion mot nätjättarnas strävan att implementera amerikanska normer och värderingar på nätet. Världen är större än Silicon Valley och det kommer att visa sig när VR slår igenom på allvar.
Kommentarer