Den hälsosamme ekonomisten

Utjämning och drivkrafter

Den förra vårdgarantin utformades som ett avtal mellan Sveriges kommuner och landsting (SKL) och staten. Om landstingen upprätthöll vårdgarantin skulle staten betala ut pengar. Staten höll sin del av avtalet. Landstingen gjorde det inte. Att satsa ytterligare pengar, utan att förändra modellen, vore naturligtvis att slänga pengarna i sjön.

Man bör också tänka på att ett stöd som utgör mindre än en procent av de totala vårdkostnaderna måste vara mycket välriktat för att ge avsedd effekt. Det handlar inte i första hand om att öka resurserna, utan om att förändra beteenden.

Regeringen satsar nu en miljard kronor årligen på att korta vårdköerna, utöver dagens vårdgaranti. Tanken är att resurserna ska gå till de landsting som lyckas bäst med att upprätthålla vårdgarantin.

Somliga menar att satsningen i stället borde gå till de landsting som är sämst på att upprätthålla vårdgarantin, därför att dessa landsting bevisligen behöver mer resurser. Men att dela ut pengarna till de landsting som inte lyckas uppfylla vårdgarantin skulle förstås ge ännu sämre resultat än dagens vårdgaranti i och med att detta skulle skapa ekonomiska incitament för att inte uppfylla vårdgarantin.

Nu finns det faktiskt redan ett system som fungerar just på det sättet. Det kallas för det kommunala utjämningssystemet, består av kostnadsutjämning och inkomstutjämning, och syftar till att jämna ut förutsättningarna för olika landsting och kommuner i Sverige.

I den bästa av världar skulle faktorerna som styr utjämningen bestå av variabler som är oberoende av vilken politik som bedrivs i kommunerna. I vissa fall är det säkert så. En vanlig faktor i utjämningssystemets olika moduler är ålderssammansättningen i kommunen. Den är svår att påverka via politiken.

Tyvärr är inte alla variabler i utjämningssystemet av denna karaktär. I många fall kan det därför löna sig att bedriva en politik som sänker medelskattekraften i kommunen eller landstinget. Detta brukar kallas ”pomperipossaeffekten”.

Inkomstutjämningssystemet bidrar i sig till att bestraffa kommuner som vidtar åtgärder som höjer sysselsättningen. Detta eftersom åtgärderna också höjer den genomsnittliga skattekraften.

Även i kostnadsutjämningssystemet finns variabler som kan påverkas av kommunerna själva. Ett exempel är att utjämningsmodulen för individ- och familjeomsorg innehåller variablerna:

- Arbetssökande, utan arbetslöshetsersättning

- Män 25 – 64 år med en årsinkomst under 140 000 kronor

En effekt av detta är förstås att kommuner som verkar för att män mellan 25 och 64 år tjänar mer än 140 000 kronor (exempelvis genom att de får ett jobb) bestraffas med lägre utjämningsbidrag.

Statliga satsningar bör därför, för att ge effekt, bidra till att förändra de marginella incitamenten för kommuner och landsting i positiv riktning. Även om det kommunala utjämningssystemet i många fall leder till negativa incitament för kommuner och landsting finns det goda möjligheter att via kompletterande satsningar, exempelvis vårdgarantin, skapa drivkrafter som delvis neutraliserar dessa negativa effekter.

SvD  

Kommentarer