Den hälsosamme ekonomisten

Uppdraget slutfört

Som agent och infiltratör i den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten är det viktigt att inse när uppdraget är slutfört och när nästa uppdrag tar vid. Har en känsla av att man i regeringskansliet inte riktigt inser hur framgångsrik arbetslinjen varit. På några år kommer utanförskapet (som regeringen dessvärre tycks strunta i att mäta) att ha minskat från 1 000 000 personer till 500 000. Det lönar sig numera hyfsat att arbeta i vårt land och förtroendet på de internationella finansmarknaderna är i topp.

Kan vi nu bara gå vidare och göra mer av samma sak? Kan vi helt utplåna utanförskapet? Kan vi ta det sista steget och minska utanförskapet från 500 000 till noll?

Nej, det går förstås inte. Det finns inget ekonomiskt system som erbjuder full sysselsättning i ordets egentliga bemärkelse. Det kommer alltid att finnas en viss friktionsarbetslöshet och det finns förstås en ganska stor grupp människor som är för sjuka för att delta på arbetsmarknaden.

Så frågan är vad regeringen ska göra härnäst, nu när arbetslinjen börjar närma sig vägs ände? Mitt svar på frågan är detsamma som Annie Lööfs. Vi måste skapa en entreprenörslinje. Det måste bli enklare att vara företagare och det måste vara möjligt att expandera.

Dock finns det problem med entreprenörslinjen. Jobbavdraget var två önskningar i en - både ett sätt att locka väljare och ett sätt att förbättra ekonomin. Entreprenörslinjen blir bara ett sätt att förbättra samhällsekonomin. Det är betydligt svårare att se sambandet mellan lägre kapitalskatter och mer pengar i plånboken för vanliga löntagare.

Det innebär att regeringen står inför en tuffare politisk utmaning än tidigare. Man måste formulera en vision som handlar om något mer än arbete och pengar i den egna plånboken. Och där tycker jag att Annie Lööf har kommit en bit på vägen. Den borgerliga visionen bör förmodligen handla om att sätta individen i centrum.

Men här har regeringen ett stort problem. I sin strävan att fokusera på arbetslinjen har man varit lite för villig att överge etablerade ideologiska försvarslinjer. Tydligast ser vi det på det rättsliga området. Det hade inte kostat så mycket att hålla en lite striktare linje när det gäller den personliga integriteten.

I frågor som rör det europeiska samarbetet är regeringen - och politikerna i allmänhet - helt ur fas med den allmänna opinionen. åttiofem procent av ledamöterna i Sveriges riksdag tycker att vi ska gå med i EMU, medan motsvarande siffra bland folk i allmänhet sannolikt i dag ligger på 15-20 procent.

Just detta handlar dock inte om någon övergiven bastion, snarare om en missad möjlighet. Det finns en frihetsdimension i subsidiaritetsbegreppet som våra politiker helt missat.

Bristen på visioner är oroväckande. Visserligen har den rödgröna oppositionen sett sina bästa dagar, men förr eller senare lär den vakna. Inte ens den slipade taktikern Göran Persson klarade i längden av att regera för regerandets egen skull. Och inte heller Alliansen kan i längden överleva utan en vision för framtiden.

Det är därför vi behöver ledare som Annie Lööf - som kan skjuta in nya perspektiv och ifrågasätta etablerade paradigm. Frihet, trygghet och hållbarhet är tre värdeord som inte bara bör leda Centerpartiet, utan även den samlade borgerligheten.

SvD RB EH GN MA Fe Ji HT RN PA PLC

Kommentarer