Den hälsosamme ekonomisten

Unikt lågt förtroende för partiledarna

Fem partiledare har enligt Ipsos en negativ förtroendebalans som understiger -50. Fyra, om man räknar Miljöpartiets två språkrör som en. Det känns som om vi har en unik situation i svensk politik - där partierna som sådana åtnjuter avsevärt större förtroende än partiledarna

Det var inte länge sedan vi hade helylle-Reinfeldt, trevliga Hägglund och mediefenomenet Wetterstrand. Hur kunde det gå så här?

Själv tror jag det handlar om att vi har partiledare som folket inte litar på. De tror att partiledarna säger det de tror att väljarna vill höra. Detta är helt självförvållat. För partiledarna säger faktiskt bara det de tror att väljarna vill höra - utan att bottna i någon djupare samhällsfilosofi.

Partiledarna uppfattas också som osäkra. De två mest genuina exemplaren är Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven, något som också lär ge avtryck i opinionen. Men det är inte nödvändigtvis till fördel för Löfven att Vänsterpartiet stärks på Miljöpartiets bekostnad. Detta lär leda till fler impopulära vänsterförslag, som förbud mot vinster i välfärden och bidragshöjningar som kan hota arbetslinjen.

Också intressant att Jan Björklund inför fighen med Birgitta Olsson befinner sig på den övre halvan. Det stärker hans aktier i partiet, då det att döma av den senaste tidens utveckling inte är något framgångsrecept att byta partiledare.

Annie Lööf leder överlägset. Men det handlar mer om att de andra är så dåliga. Även hon har långt kvar innan hon blir lika folklig och populär som Maud Olofsson. 

Med den här uppställningen artar sig valrörelsen till något Monty Python-artat - som Maraton för inkontinenta eller hundra meter för icke simkunniga. Den som tar sig i mål kommer antagligen att vinna - alldeles oavsett hur svag insatsen egentligen är.

Kommentarer