Uber och Airbnb är kommunism
Kommunism är tanken att produktionsmedlen i samhället bör vara gemensamt ägda. Såväl klasser som stat har upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov.
Som jag ser det har vi aldrig varit närmare det kommunistiska idealet. Men vi närmar oss kommunismen från ett oväntat håll. Det är informationstekniken som gör det allt svårare för kapitalägarna att exploatera arbetarna.
Utvecklingen är helt i linje med historiematerialismen, men till skillnad från vad Marx trodde krävdes det ingen revolution och inget våld för att överföra ägandet i arbetarnas händer.
Men vadå, säger ni kanske. Är inte klyftorna rekordstora och blir inte miljardärerna fler och fler?
Tja, det beror lite på vad vi menar med klyftor. Räknar vi klyftor i termer av levnadsvillkor har samhället aldrig varit mer jämlikt. Skillnaden i förväntad livslängd mellan en miljardär och en låginkomsttagare är minimal. Frågan är om inte miljardärer lever kortare än låginkomsttagare - i genomsnitt?
Det finns fortfarande vissa skillnader i köpkraft. Det gör att höginkomsttagare har råd att köpa låginkomsttagarnas tid. Många i vänstern har problem med det. Tycker det blir för personligt och att de rika bör ta hand om sin egen skit.
Men rent generellt - de flesta arbeten bygger i dag inte på överordning och underordning. En mellanchef i ett vanligt företag har mindre frihet och oberoende än en vanlig arbetare. Som chef har du något att förlora, som arbetare är du fri att söka dig till nästa arbetsplats.
Vem äger produktionsmedlen? Ja, det mesta av produktionsmedlen ägs av arbetarna. Via aktier och AP-fonder och försäkringar.
Men även ägandet håller på att demokratiseras. Via Uber ansvarar vi för våra egna transporter. Det är mest en slump vem som är chaufför och vem som är passagerare. Och via Airbnb hyr vi ut våra bostäder. Vem är då kapitalisten och vem är rentiären?
Det finns några globala företag, som Google, Facebook och Apple. För att hålla sig kvar i toppen måste dom satsa en signifikant del av sina intäkter på forskning och utveckling. Annars är dom snart rökta. Då drar arbetarna bort sitt kapital och lägger det i företag med bättre framtidsutsikter.
Ok, men vi har ändå inkomstskillnaderna. Några tjänar 14 000 kronor i månaden och några tjänar 64 000 - trots att dom jobbar lika hårt. Är inte det orättvist?
Och, jo. Människor är av naturen olika. Somliga skillnader beror på arv och andra på miljö. Om alla skillnader berodde på miljön - och vi kunde vara säkra på att alla arbetar på toppen av sin förmåga - skulle vi kunna utjämna inkomsterna helt och hållet. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Här tvingas vi kompromissa med kommunismens ideal. Hälften av våra inkomster är kollektiva och hälften är individuella. Kanske en rimlig kompromiss, eftersom våra förutsättningar för att producera inte bara beror på arv utan också på ansträngning och miljö. Priset för det klasslösa samhället, och fullständigt utjämnade inkomster skulle bli för högt, då vi fullständigt skulle förlora vår integritet och autonomi. Vi måste betala för vår frihet med vissa inkomstklyftor.
Utvecklingen verkar över tid ha stabiliserats och vi tycks alla rätt förnöjda med den kombination av kollektiva inkomster och individuella som uppstått. En timme åt andra, en timme åt dig själv. Så fördelas arbetets frukter.
Kanske vore det bättre om vi accepterade denna fördelningsprincip och försökte göra samhället så liberalt som möjligt inom välfärdsstatens ramar? En skatt som är förutsägbar och ett bidragssystem som inte förutsätter att man står med mössan i hand uppfyller många av de krav som liberaler har på ett fritt samhälle. Nästan alla krav - förutom kravet på låga skatter.
Hur som helst är det nog i den riktningen som vi rör oss. Allt fler pratar om basinkomst i stället för integritetskränkande socialbidrag. Och rent nationalekonomiskt är de generella stödsystemen, som barnbidrag, överlägsna de selektiva. Staten är helt enkelt inte särskilt effektiv som folkuppfostrare.
Med basinkomst, högre barnbidrag och fri sjukvård skulle nästan alla medborgare kunna garanteras en levnadsnivå som ger dem samma genomsnittliga livslängd som miljardärerna. I delningsekonomin äger vi produktionsmedlen tillsammans. Inte så illa pinkat. Marx skulle ha varit rätt nöjd med vårt kommunistiska samhälle. Fastän vi hoppade över den blodiga delen och gick rakt på kommunismen.
Kommentarer