Den hälsosamme ekonomisten

Tyskland och Storbritannien - varför gick det så olika?

Den 24 mars hade både Tyskland och Storbritannien ett dödsfall i Covid-19 per miljon invånare. I dag - sex månader senare - har Tyskland 100 döda per miljon invånare medan Storbritannien har 620. Kvoten är större än sex till ett och det är svårt att hitta andra förklaringar än att länderna valde olika vägar - med olika sätt att tackla viruset.

Intressant nog tycker 46 procent av britterna att landet hanterat epidemin väl, medan 88 procent av tyskarna tycker att deras land har gjort ett bra jobb. De demografiska förutsättningarna och de klimatologiska är likartade. Båda länderna hade låga temperaturer och torrt inomhusklimat när viruset först slog till. Tyskland och Storbritannien har ungefär samma befolkningstäthet, även om London delvis är mycket tätbefolkat. London har 5600 invånare per kvadratkilometer i snitt, medan Berlin har drygt 4000.

Svaret går troligen att hitta i den strategi som tidigt tillämpades av tyskarna. Testa så många det går, rekommendera social distansering och bekämpa lokala kluster. Det är svårt att jämföra Nya Zeeland eller Sydkorea med Storbritannien, eftersom klimatet är så annolunda, men Tyskland och Storbritannien går utmärkt att väga mot varandra.

Man skulle kunna tro att tyskarna tog i hårdare än britter och tvingade sina medborgare att avstå från socialt umgänge. Men studerar vi Googles mobilitetsrapporter från början av april ser vi att aktiviteten vid knutpunkter (transit stations) minskade med 72 procent i Storbritannien, medan den bara föll med 56 procent i Tyskland. Så det handlar inte om att Tyskland tillämpat en mer drakonisk lockdown.

Svaret vi söker måste finnas betydligt tidigare - långt innan den brittiska regeringen gjorde sin berömda 180-graderssväng och gick från en containmentstrategi till en suppressionstrategi. 

The Spectator skrev tidigt om Tysklands strategi:

"The most important reason for Germany’s rate is intense testing, using the South Korean model where widespread testing and isolation helped flatten the curve of new infections. The President of the Robert Koch Institute (RKI) – Germany’s public body in charge of the country’s response to infectious diseases – said on 20 March that domestic laboratories were able to conduct as many as 160000 tests per week. To put that number in comparison, Britain was able to carry out roughly between 10000 tests per day in mid-March."

När jag tar del av Folkhälsomyndighetens senaste strategidokument noterar jag att det mycket liknar den strategi som Tyskland tillämpade redan från början. Testa, isolera och spåra. Identifiera lokala utbrott och sätt snabbt in åtgärder. Information är A och O för att bekämpa viruset.

Varken Sverige eller Storbritannien var särskilt aktiva tidigt under pandemin. I Sverige yrade man om att flockimmunitet skulle rädda oss och att det enda vi kunde göra var att skydda de äldre. I Storbritannien ville man skydda ekonomin genom återhållssamhet. Men resultatet blev många döda och en betydligt mer kvaddad ekonomi än i Tyskland.

Det är svårt att skylla på okunskap. Storbritannien är ledande inom biologi och epidemiologi, Sverige likaså. Det som saknades var förmåga hos den högsta politiska ledningen att inse problemet som världen stod inför. När Tyskland vägde olika alternativa vägar mot varandra - under ledning av Angela Merkel - försökte britterna och svenskarna flytta ansvaret så långt bort från politiken som möjligt.

När jag ser dagens presskonferens med Lena Hallengren och Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson så frågar jag mig bara: "Var fanns ni i mars, när det politiska ledarskapet hade behövts?" Nu vet vi vad som fungerar eller inte för att bekämpa viruset. Tyskland har redan visat hur man bör göra. Det var i mars som ni behövde göra svåra riskbedömningar.

I stället skickade ni fram Anders Tegnell, som fick ta på sig världens synder. I och för sig en kunnig tjänsteman, men utan mandat att fatta beslut som gör verklig skillnad. Att Sverige inte hade samma kapacitet att möta viruset som Tyskland kan i och för sig vare sig skyllas den här regeringen eller den föregående. Att Sverige inte har någon Angela Merkel är väl en slump. Eller inte. Hittar den här interpellationen av riksdagsledamoten Eva Björling från 2005.

"Sverige saknar i dag beredskap inför ett större smittoutbrott. Oavsett om det är fågelinfluensan eller något mer troligt virus, som till exempel annan patogen influensa, hiv eller ebola som kan komma att mutera och spridas mellan människor, står det klart att Sverige inte skulle klara av en större pandemi. Enligt flera forskare förutspås en pandemi vara den enda verkliga faran för världsekonomin. Ett terrorattentat eller en naturkatastrof kan störa ekonomin betydligt i de länder som drabbas men inte utgöra ett långsiktigt hot på samma sätt som ett världsomspännande virusutbrott.

I dag satsar Sverige 183 miljoner kronor till ramanslag för hela Smittskyddsinstitutets verksamhet där smittskyddet bara utgör en mindre del. Från Socialstyrelsens sida satsas 10 miljoner kronor som är öronmärkta för akut smittskyddsberedskap samt för att utveckla en nationell handlingsplan vid en influensaepidemi. Trots flera utredningar som utmynnat i rekommendationer om hur olika myndigheter och organisationer skulle kunna samarbeta för en effektiv krishantering vid pandemier, terrorangrepp och naturkatastrofer ser vi inga konkreta resultat. Tyvärr diskuteras långsiktiga basala åtgärder i mycket liten utsträckning. Det är helt oacceptabelt."

Tänker att i ett annat politiskt system skulle Björling, meriterad forskare och virusexpert, ha kunnat vara förbundskansler, förlåt statsminister, och Sverige haft en pandemistrategi förankrad på högsta politiska nivå. I stället har vi Lena Hallengren - med gedigen erfarenhet från Bommersvik och politiska intriger i SSU. Tänker på hur det skulle ha kunnat vara - om kunskap värderats högre än kontakter och förmåga att sälja politik.

Kommentarer