Den hälsosamme ekonomisten

Tyskland och Frankrike öppnar EU:s gränser

Frankrike och Tyskland tar nu emot 55 000 flyktingar, vilket måste ses som det enda rimliga givet låsningarna i EU. Tanken är att andra EU-länder ska komplettera denna insats så att totalsumman blir 120 000. Det är ett haveri för EU:s flyktingspolitik, men ett haveri för en orimlig politik är för all del bara positivt. I och med att den inre rörligheten är en av grundpelarna för EU går det också att se förslaget som en räddningsaktion för den inre marknaden. Om Storbritannien sedan vill bygga tre meter höga stängsel vid kanaltunneln kan dom förstås göra det, men det lär på sikt inte stoppa någon. Det är rätt enkelt att åka över kanalen om man väl är i Frankrike och inget skulle förändras om Storbritannien lämnar EU.

Politiskt ser vi en kollaps för de invandringskritiska krafterna i Sverige, och det verkar som om samma sak sker i övriga EU. Majoriteten vill helt enkelt ta emot flyktingarna och resten av befolkningen kommer att få finna sig i det. På Twitter och andra sociala medier noteras en tilltagande desperation. Bland alla flyktingspositiva inlägg framstår de invandringskritiska krafterna mest som maskrosor i gräsmattan. Många av de redan osmakliga inläggen framstår som än mer aparta och avvikande - snarare än som röster för "den tysta majoriteten".

Vi får se vilken väg debatten tar nu. Kanske var flyktingspojken Alans död i Medelhavet den "Game Changer" som Fredrik Reinfeldt hoppades på att lansera i sitt tal där han uppmanade svenskarna att "öppna sina hjärtan", men som han snöpligt misslyckades med? Hur som helst tror jag att både invandringskritiker och invandringspositiva kommer att lära sig något av det här.

Det viktigaste är att moral och etik inte är logiska ekvationer där man kan plugga in X och Y och sedan lösa ut en rimlig flyktingpolitik. Människors inställning förändras beroende på hur nära eller hur långt bort andra människor befinner sig - det har då inte så stor betydelse om de råkar vara svenska medborgare eller inte. Och det som hände var att flyktingarna från Syrien - tack vare etermedierna - kom betydligt närmare än de tidigare hade varit. De såg ut som vi och resonerade som vi och vi insåg att de precis lika gärna skulle ha kunnat vara våra grannar eller vänner.

Och det är kanske också vad de småningom kommer att bli.

Kommentarer