Den hälsosamme ekonomisten

Två ledare - två världsbilder

Sitter på Swebus Express mot Karlstad, för vidare transport mot Arvika. Och det slår mig att det lilla uppfällbara bordet i den främre stolens ryggstöd är opraktiskt för de flesta ändamål. Däremot passar det faktiskt perfekt för en Sony Vaio P.

Något strömuttag finns inte, så till mina läsares glädje har jag laddat upp med ett extrabatteri. Resan till Karlstad tar fyra och en halv timme. Men det gör ju inget om man kan hålla på med sin favorithobby -- bloggande - under hela resan.

För den som läser ledarna i både Aftonbladet och Dagens Nyheter uppstår i dag en intressant kontrastverkan. Ingvar Persson målar ut regeringens rehabiliteringskedja som misslyckad och frågar sig om min chef kan sova gott med tanke på allt hon ställt till med. I Dagens Nyheter, å andra sidan, skriver Hanne Kjöller om alla de människor som blivit ett med sin ohälsa och sjukskrivning.

"Den som blir långtidssjukskriven övergår från att varit en människa med värk till att mer eller mindre reduceras till sin värk. För att upprätthålla den sociala acceptansen för frånvaron från jobbet, och rätten till sjukpeng, måste man visa Försäkringskassans tjänstemän och människor man möter i affären att man är hundra procent sjuk och inget annat. Den långtidssjukskrivna får frågor om hur hon mår. Inte om hur det är på jobbet, om hon gjort något skoj nyligen eller läst en bra bok. På så vis odlas sjukidentiteten även hos den som fortfarande är mer frisk än sjuk. Det här handlar på intet sätt om att människan skulle simulera, men att fokus förflyttas och hur det påverkar både kropp och själ."

Det är svårt att få ihop dessa två bilder av verkligheten. å ena sidan är det fel att ställa krav på aktivitet, å andra sidan är det fel att inte ställa krav. Den politiska frågan kretsar nu kring regeringens arbetslivsintroduktion efter 2,5 års sjukskrivning. är det fel eller rätt att alla sjukskrivna (utom de svårast sjuka) ska delta i detta program?

Vad jag själv tycker i den frågan är förstås ingen hemlighet. Men jag kan också erkänna att det finns ett antal personer som fortsatt måste vara sjukskrivna efter introduktionsprogrammet Introduktionen kommer inte att leda till att alla återfår sin arbetsförmåga.

Jag har svårt att förstå upprördheten över att en del av de som tidigare varit sjukskrivna kommer att tvingas återvända till försäkringen. Om det så bara skulle vara 20 procent som återvänder till arbetsliv eller studier efter introduktionen är detta mer än fyra gånger så många som efter den förra regeringens introduktionsprogram, det så kallade Pilaprojektet.

Socialförsäkringsutskottets ordförande, Gunnar Axén, skriver på sin blogg att det kan bli upp till 80 procent som blir kvar hos arbetsförmedlingen, eller hittar en väg ut på den reguljära arbetsmarknaden. Det vi samtidigt vet är att förutan introduktionsprogrammet skulle endast enstaka procentenheter ha återvänt till arbete.

När vi utvärderar introduktionen bör vi alltså ha i åtanke att de flesta som nu hittar en väg tillbaka skulle ha blivit förtidspensionerade, med 64 procents ersättning, om inte reglerna i sjukförsäkringen förändrats. Vi vet också att överdödligheten bland personer med förtidspension är sju gånger högre än i befolkningen i övrigt. Det är därför ingen överdrift att den gamla passiva sjukförsäkringen var ett större hot mot människors hälsa än sjukdomarna som ursprungligen föranledde sjukskrivningarna.

Jag vet inte hur bra min chef sover. Jag vet i alla fall att jag själv inte hade sovit speciellt bra om vi - likt tidigare regeringar - lutat oss tillbaka och låtit nybeviljandet av förtidspensioner fortsätta i samma höga takt som förut.

DN AB GA

Kommentarer