Tur att någon har läst på
Lågkonjunkturen fördjupas och allt fler röster ropar på finanspolitiska stimulanser. Men vilket stöd finns det egentligen för att staten bör öka utgifterna för att stimulera ekonomin?
Stödet är minimalt. I vissa fall kan en finanspolitisk åtstramning vara en effektivare åtgärd för att sätta fart på ekonomin. Ekonomen Guiseppe Bertola har genom sin forskning bidragit till vår förståelse av mekanismerna bakom den expansiva effekten av finanspolitisk åtstramning. Så här skriver han i en nyligen publicerad uppsats:
"Not only with respect to the longer-run supply-side mechanisms briefly discussed below, but also from a short-run stabilization point of view, implementation of fiscal policy via rule-based automatic stabilizers has important advantages over discretionary measures. The strongest fiscal stimulus, in fact, is the one that is expected to be reversed, as it provides purchasing power to financially constrained agents without reducing the expenditure of unconstrained agents through Ricardian channels. Deficits should always be the effect of unexpectedly slow growth, due to shocks that the private sector cannot handle efficiently; they can never cause growth, only buffer cyclical contractions. Deficits brought about by automatic stabilizers are much more likely to have beneficial stabilization effects than deficits due to discretionary measures, which are quite possibly mistimed even when aimed at cyclical stabilization, and very likely to reflect political shortsightedness."
Kort sagt, en finanspolitisk stimulans i en lågkonjunktur riskerar att skicka en signal till marknadens aktörer om att budgetdisciplinen är på väg att upphävas och att staten slagit in på vägen mot en permanent utgiftsexpansion. Därför kan de, så kallade, stimulanserna i många fall få rakt motsatt effekt. För att en finanspolitisk åtgärd ska bli effektiv måste det därför göras trovärdigt att åtgärden är tillfällig.
Samtliga de finanspolitiska åtgärder som Svenskt Näringsliv föreslår är permanenta till sin karaktär. Sänkt bolagsskatt, avskaffad värnskatt och sänkt statlig skatt är förändringar som långsiktigt kräver finansiering i form av sänkta utgifter eller höjda skatter.
Också oppositionens förslag handlar till stor del om permanenta utgiftsökningar. Några förslag skulle möjligen platsa som stimulansåtgärder. Att förlänga miljöbilspremien, införa ett ROT-avdrag (tillfälligt får man anta), samt att, i allmänna termer, stimulera konsumtionen. Det sista förutsätter i så fall att stimulansen är tillfällig, kanske genom att staten skickar ut en engångscheck till alla svenska hushåll? I övrigt verkar både oppositionen och Svenskt Näringsliv leva kvar i gamla modeller, utan stöd i modern nationalekonomisk forskning.
Det bästa, i nuläget, är att låta automatiska stabilisatorer verka och att anpassa arbetsmarknadspolitiken om så behövs. I den svenska ekonomin är detta fullt tillräckligt. Vi har sannolikt världens mest konjunkturkänsliga statsfinanser och därmed världens mest effektiva automatiska stabilisatorer. Fast den enda person som tycks ha läst på är finansministern. De andra verkar mer ta finanskrisen som en bra ursäkt för att föra fram vad de tycker ändå.
Kommentarer