Trump och de reala inkomsterna i USA
Har noterat påståenden om att de reala inkomsterna i USA har varit oförändrade för nittio procent av befolkningen sedan 1990. Även kvalificerade nationalekonomer har framfört denna förklaring till att Donald Trump kunde vinna sådana framgångar.
Innan man som nationalekonom för vidare detta slags påståenden tycker jag att man ska göra en reality-check. Vi vet att tillväxten i USA varit förhållandevis hög sedan 1990. Vi vet att produktivitetstillväxten legat på några procent årligen. Dessutom vet vi att löneandelen i ekonomin är förhållandevis konstant.
Låt säga att påståendet är sant. Då måste inkomstökningarna sedan 1990 uteslutande tillfallit den tiondel som tjänar allra mest.
En produktivitetstillväxt på två procent leder till en fördubbling av realinkomsterna på 36 år (tumregel). Skulle alltså den tiondel som tjänar mest ha fått en inkomstökning som dels motsvarar vad de övriga nittio procenten tjänade 1990, dels fördubblat sina egna inkomster?
Om påståendet hade varit sant skulle den tiondel som tjänar mest ha minst tio gånger så höga inkomster i snitt som övriga befolkningen. Men medianinkomsten för de tio procent rikaste är drygt 220 000 dollar. Medianinkomsten för amerikanen är 50 000 dollar.
Även om medelinkomsten ligger högre än medianinkomsten räcker inte inkomsterna för den rikaste tiondelen till för att förklara att medelinkomsten för de nittio procenten stagnerat. Om den nu gjort det.
Men det har den inte. Det som har hänt är att den amerikanska välfärdsstaten byggts ut och kostnaden för välfärden inkräktar på löneutrymmet för vanliga amerikaner. Det handlar om kostnaden för sjukvård, pensioner, socialförsäkringar och Medicare. Till skillnad från i Sverige har avgiftsuttaget för att finansiera välfärden ofta ett inkomsttak. Det innebär att avgifterna utgör en mindre andel av lönen för höginkomsttagare än för låginkomsttagare.
Amerikanerna har fått löneökningar, men dom har fått ta del av dessa i form av olika förmåner. En av tjugo amerikaner i arbetsför ålder får i dag disability insurance - motsvarande svensk förtidspension. Nivån är låg och motsvarar ungefär grundnivån i det svenska systemet. Men systemet kostar stora pengar - pengar som tas från arbetsgivarnas löneutrymme.
I Sverige är antalet förtidspensionärer i dag 300 000 - vilket motsvarar fyra procent av befolkningen i arbetsför ålder. USA har alltså fler förtidspensionärer i förhållande till befolkningen än Sverige.
USA har flera offentliga sjukvårdsprogram, som tillsammans kostar ungefär lika mycket i förhållande till BNP som den svenska offentliga sjukvården. Till detta kommer de privata sjukvårdsförsäkringarna för personer som ännu inte fyllt 65 år. Totalt lägger USA 18 procent av BNP på sjukvård - att jämföra med 12 procent i Sverige.
Utöver detta finns pensionsavsättningar, delstatliga arbetslöshetsförsäkringar och sjukvård för personer som inte har tillräckligt hög inkomst för att ha råd med privat sjukvårdsförsäkring. Omfattande avdragsmöjligheter gör att inkomsstatistiken missar dessa för företagen avdragsgilla förmåner.
Så visst har inkomsterna för de nittio procenten stagnerat. Men de har fått förmåner i stället. Så de borde väl vara nöjda?
Men rätt många medelinkomsttagare är inte nöjda. De föredrar att ha pengar i plånboken i stället för fri sjukvård och möjlighet till förtidspension och arbetslöshetsförsäkring och mycket annat som tillkommit de senaste femtio åren i USA. Skälet är att medelinkomsttagarna betalar en stor andel av kostnaden för välfärden via lägre lön.
I Sverige har vi indirekta skatter, höga skatter för höginkomsttagare och framför allt en betydligt högre moms. Bolagsskatten är lägre i Sverige, men även avdragsmöjligheterna. Vårt skattesystem fördelar bördorna betydligt jämnare
Inte så i USA. Där är uttaget mer proportionellt till kostnaden. Sammantaget innebär detta att utbyggnaden av privat och offentlig välfärd blir en tung börda för den arbetande medelamerikanen.
Den stora skillnaden mellan republikaner och demokrater är att demokraterna i genomsnitt har bättre utbildning och mer intellektuella arbeten. Men i fråga om inkomster skiljer sig anhängarna av Trump och Clinton inte mycket åt. Könstillhörighet är heller inte den avgörande faktorn.
Missnöjet med demokraterna och Obama handlar i stor utsträckning om välfärdsstaten - om Obamacare, som man anser ökar kostnaderna ytterligare. Det handlar om missnöje med konkurrensen från Kina och den relativt frihandelsvänliga linje som demokrater ofta driver.
Medelamerikanen, utan högre utbildning, ser sig klämd mellan fattiga och rika. De tvingas betala till de sociala programmen, men får inte ta del av rikedomarna som skapas på östkusten och västkusten. De blir mästrade av de liberala akademikerna och journalisterna och demokratiska politiker kallar dem för "deplorables" - människor som vi måste ge upp hoppet om.
Att medelamerikanen utan högre utbildning inte ser omfördelning som lösningen på deras problem är därför rätt begripligt. Pengarna går alltid till någon annan - etniska minoriteter eller bidragstagare. Eller också till särintressen i Washington. Själva får de alltid finansiera kalaset.
Ekonomin spelade roll för valet i USA. Men inte riktigt på det sätt som vi tror här i Sverige. Trump framstod av många som en gestalt hämtad ur en roman av Ayn Rand - som den goda kapitalisten som en gång för alla skulle göra upp med dem som parasiterar på deras arbete. Som Karl Marx och Henry Rearden i en och samma person. Det är en kraftfull bild som nog är svår att förstå i det statsindividualistiska Sverige - där staten länge varit de utsugnas medel för att ta revansch. I mellanvästern är det inte så - där är det staten, Washington, som är problemet.
Kommentarer