Tolerans eller feminism?
Firar kvinnodagen i ett land med en ordentlig machokultur. Och funderar över det här med att det finns en kvinnodag och inte en mansdag. Fast det gör det ju läser jag sedan på nätet - sedan femton år tillbaka. Mansdagen infaller den 19 november, men firas inte lika mycket. Och det är nog inte en slump att den infaller på hösten. Kvinnorna är på uppgående och männen och det manliga är sakta på väg bort. Det som borde firas är nog egentligen Y-kromosomens död.
Män står för mycket av det som inte längre behövs i samhället. Våld, impulsivitet, omogenhet. Genom att utplåna Y-kromosomen kan vi bli ett bättre släkte. Kanske.
Eller också ser vi människor som individer, med goda och dåliga egenskaper. Alla män är inte djur, bara några. Själv är jag exempelvis betydligt mindre aggressiv än den absoluta majoriteten kvinnor. I alla fall rent fysiskt. Ibland angriper jag människor verbalt. Fast bara i skrift, har sällan eller aldrig höjt rösten mot någon - vet inte ens hur man gör för att skälla ut någon som gjort något dumt. Har heller aldrig slagit någon och skulle förmodligen inte ens försvara mig om jag blev attackerad.
Ja, det här skulle jag aldrig ha vågat säga på den gamla goda tiden - i Vilda Västern eller så. Då hade man blivit betraktad som en mes som inte kan (vill) försvara sitt och de sina. Ett slags inbjudan till trakasserier från omgivningen och andra hanar. Fegis, sissy, vekling!
Och här har vi väl lite problemet med kvinnodagen - att kopplingen mellan könet som sådant och könets genomsnittliga agerande fråntar ena halvan av befolkningen ansvar för samhällets normer. Många av de egenskaper som gör män attraktiva är samtidigt egenskaper som männen bör skämmas för. Det är ett slags dubbelbestraffning - damned if you do, damned if you don't. För inte är det så att bara män förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt - det gör även kvinnor.
Som mesig man borde man kanske också vara feminist - av rent egenintresse. Men det är jag inte. Ett samhälle har de normer som det förtjänar och den som inte personligen är beredd att bryta mot normerna eller förändra sig bör inte kalla sig feminist. Jag vill inte förknippas med personer som själva anpassar sig till samhällets oskrivna regler, men som kräver att alla andra ska förändra sig.
Har däremot full respekt för feminister som vågar bryta normer - som avstår från att raka armhålorna eller som likt Margaret Thatcher utövar ledarskap på ett sätt som inte förväntas av en kvinna. Men det är alltför många som ser feminism som en intet förpliktande etikett som man sätter på sig själv för att få företräde i kön eller för att av omgivningen bli betraktad som lite finare och lite bättre än dom andra.
Skulle därför vilja lansera ett alternativt begrepp, som omfattar både män och kvinnor och därför inte diskriminerar människor på basis av deras kromosomuppsättning. Man skulle kunna kalla det begreppet för "tolerans". Vi skulle kunna komma överens om att behandla varandra med respekt och att inte låta normerna för vad som är manligt eller kvinnligt styra våra uppfattningar om varandra. Låt oss avstå från att näthata när Julia Roberts visar sina orakade armhålor. Låt oss fundera lite mer över hur vi själva agerar än över hur andra människor agerar. Låt oss avstå från att orsaka twitterstormar när någon uttrycker en politisk inkorrekt åsikt.
Kanske skulle vi också byta ut alla dessa dagar, då vi förväntas lyfta fram något kollektiv, och ersätta dagarna med en enda dag - som vi kallar "toleransdagen" - då vi i stället lyfter fram alla enskilda individer och dessas rätt att vara annorlunda än kollektivet?
Kommentarer