Tokväljarna viktigare än marginalväljarna
Opinionsförskjutningarna de senaste veckorna illustrerar att den svenska väljarkåren blir allt mer lättrörlig. Men det är inte hela sanningen. Förmodligen finns där en fast kärna av väljare som sällan eller aldrig byter parti.
Så egentligen är det lite märkligt att så stort fokus sätts på de så kallade osäkra väljarna. Det är ju inte denna grupp som till syvende och sisdt avgör vilket block som vinner majoritet. För ska man hårdra det här är det ju slumpen som bestämmer vad de osäkra väljarna röstar på; vilka frågor som varit på tapeten de senaste veckorna, vilken partiledare som gjort bort sig, hur partierna har framtonat i medierna.
Det viktiga är ju de säkra väljarna, som genom själva sin existens utgör ett ständigt tryck på de osäkra väljarna att välja sida. När de säkra väljarna har självförtroende kommer de att vara mer aktiva i arbetet med att övertyga osäkra väljare om att välja deras sida i kampen mellan det goda och det onda.
När statsvetare uttalar sig om att det skulle vara omöjligt för Alliansen att hämta upp underläget i förhållande till oppositionen baserar man analysen på historiska data. Jag har noterat flera sådana påståenden från olika statsvetare det senaste året. Samtidigt kan man höra samma statsvetare, i andra sammanhang, påstå att väljarkåren blivit mer lättrörlig och otrogen. Och så är det säkert, men gäller det hela väljarkåren?
När fokus sätts på marginalväljarna och hur de rör sig mellan blocken finns risk att man bortser från de frågor som får väljare i den trogna skaran att bli ännu säkrare på sin sak. Vilka är egentligen de politiska frågor som skiljer en moderat från en vänsterpartist?
När politiker genomför åtgärder som är viktiga för människor är det inte säkert att detta ger utslag i opinionsmätningarna. Man kan mäta att någon är moderat eller vänsterpartist, men man kan inte mäta om någon är tokmoderat eller tokvänsterpartist; väljare som stödjer sitt parti i alla väder.
För att skapa tokmoderater eller tokvänsterpartister krävs något speciellt. Det kan till exempel vara att lägga fram ett politiskt förslag som är väldigt betydelsefullt för människor i vardagen. Och då räcker det inte att sänka skatten eller att höja bostadstillägget; det handlar om att göra mer specifika förändringar.
Min käpphäst, för dem som ofta läser den här bloggen, är att det finns frågor som har potential att skapa trogna väljare, men som inte omedelbart ger utslag i väljaropinionen. Tre av dessa förslag är tandvårdsreformen, möjligheten för personer med sjukersättning att förvärvsarbeta och vårdnadsbidraget. Förmodligen hör också avskaffandet av fastighetsskatten till denna kategori.
För varför ska man ägna energi åt att attrahera väljare som sedan sticker upp fingret i luften, känner efter, och konstaterar att man nog hade fel förra månaden? Slutsatsen är därför att politiken mellan valen bör syfta till att skapa tokväljare, men att politiken inför valet mycket väl kan vara fokuserad på att attrahera marginalväljarna.
När Sören Holmberg förra året uttalade sig för SvD menade han att det ”redan var kört” för Alliansen.
”Ser man till statistiken är det nog redan kört. I 15 av de senaste 19 valen har den sittande regeringen förlorat och eftersom skillnaden mellan blocken var så liten förra året innebär det att alliansen egentligen inte har råd med något tapp alls, säger Sören Holmberg, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet.”
Hur detta går ihop med att väljarna har blivit allt mer lättrörliga är lite av en gåta. Men ska man vara juste har faktiskt många statsvetare, inklusive Sören Holmberg, tidigare pekat på att rörligheten i väljarkåren nu har ökat så mycket att det är svårt att säga något bestämt om hur styrkeförhållandena kommer att se ut när valet närmar sig. Synd bara att man inte alltid tar konsekvenserna sina egna observationer.
SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 Sydsvenskan Fokus Aftonbladet Tokmoderaten
Kommentarer