Den hälsosamme ekonomisten

Till bonusarnas försvar

Nu fördöms bonusar från höger och vänster. Forskare menar att bonussystem är meningslösa och kontraproduktiva. Så det kanske är dags att gå tillbaka och fråga sig varför bonussystemen över huvud taget existerar? Och om man gör det visar det sig att bonusar ofta syftar till att lösa problem i styrningen av företag.

Ibland handlar det om att företag och banker har en oklar ägarstruktur som gör det svårt för ägarna att kontrollera företaget i fråga. Ett sådant aktuellt exempel är Swedbank, som saknar starka ägare. När en bank saknar starka ägare finns en uppenbar risk för att ledningen för banken tar risker eller fattar beslut som ägarna egentligen inte känner sig bekväma med. Det kan handla om att ledningen inte gör tillräckligt noggranna kreditbedömningar vid utlåning eller att man åker på dyra konferensresor på aktieägarnas bekostnad.

Syftet med bonusar kan vara att åstadkomma en tydligare intressegemenskap mellan ägarna och ledningen. Ett sätt kan vara att ge ledningen del av en eventuell värdeökning i form av optioner eller andra värdepapper som är kopplade till aktiekursens utveckling.

Ibland är bonusarna intelligent konstruerade, ibland är konstruktionen mindre intelligent. I huvudsak tycker jag dock att utformningen av ledningens belöningssystem bör vara en fråga mellan bankens ledning och dess ägare.

Fast det finns undantag. När staten tvingas garantera bankernas och spararnas kapital är frågan om bonusar inte längre enbart en fråga bara för ägarna och bankledningen. Att staten garanterar bankernas utlåning innebär nämligen att banken kan ta större risker, utan att straffas ekonomiskt för detta genom försämrad kreditvärdighet. En bank med statliga garantier i ryggen behöver aldrig övertyga sina kunder och långivare om att banken är solvent.

Statens garantier innebär i sin tur att det kan ligga i ägarnas intresse att ta större risker än annars. Man vet ju att staten står bakom och garanterar långivarnas kapital. Och om ägarna vill ta större risker ligger det nära till hands att ägarna i sin tur, via bonussystem, också ger ledningen för banken starkare incitament för risktagande.

Man kan diskutera hur smart det är att staten över huvud taget garanterar insättarnas och låntagarnas pengar. Faktum är att finanskrisen faktiskt utlöstes av två halvstatliga bolåneföretag i USA, som av den politiska ledningen fått i uppdrag att ta större risker på bolånemarknaden än vad privata företag hade varit villiga att göra.

Nu är läget hur som helst som det är och bankerna har fått sina statliga garantier. Det innebär också att frågan om bonusar inte längre är en fråga bara för ägarna och bankledningen. Skattebetalarna har också gett sig in i spelet. Och om skattebetalarna inte ska bli uppskörtade gäller det att bonussystemen inte utformas på ett sätt som gör att dessa sitter med Svarte Petter på slutet.

Så frågan om bonussysstem är inte helt okomplicerad. I vissa fall kan det vara befogat att införa bonussystem för att se till att bankledningen inte utnyttjar sin ställning på aktieägarnas bekostnad. Men i andra fall kan det vara befogat att förbjuda bonussystem för att se till att aktieägarna inte utnyttjar sin ställning på skattebetalarnas bekostnad.

AB SvD SDS HD

Kommentarer