Thomas Piketty får aldrig ekonomipriset
Piketty kommer aldrig att få nobelpriset i ekonomi. Skälet är inte att han är vänsterns älskling, utan att hans teorier i grunden är felaktiga. Men det finns gott om andra ekonomer som behandlat frågan om ojämlikhet och förmögenhetsuppbyggnad. Årets nobelpristagare gav för två år sedan ut boken The Great Escape: Health, Wealth and The Origins of Inequality. För den som vill förstå varför jämlikhet eller ojämlikhet uppstår är detta med säkerhet en bättre läsning än Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.
En observation av Angus Deaton är att U-hjälpen ger felaktiga incitament för staterna. I stället för att genomföra politik som gör det möjligt för regeringarna att få skatteintäkter blir de beroende av bistånd. Ett bättre sätt skulle kunna vara att distribuera stöd direkt till medborgarna i utvecklingsländerna, något som jag tidigare pekat på en modell för.
Men slutsatserna om att regeringar kan vara ett hinder för mänsklig utveckling gäller inte enbart utvecklingsländer. Deaton för en diskussion om de ökande klyftorna i USA och om dessa kan vara ett resultat av rent-seeking. Är klyftorna ett resultat av att USA håller på att greklandiseras - att bli en klientstat där ekonomiska intressen köper politiska makthavare?
I så fall är de ökande klyftorna inte längre någon gåta. Statsvetarna Jacob Hacker och Paul Pierson menar i boken Winner Takes It All Politics att förklaringen till ökande klyftor alls inte är några mystiska ekonomiska krafter. Snarare handlar det om att det amerikanska samhället håller på att bli mer korrumperat och styrt av tjänster och gentjänster.
Om dom har rätt finns alla skäl att som motvikt etablera en rörelse för transparens och konkurrens. Intressepolitiken måste som motvikt få en liberal agenda. Skillnaden mellan en politik som baseras på gruppintresse och en som baseras på allmänintresse.
Men idépolitiken är i dag utrotningshotad. Både liberaler och socialdemokrater går under falsk flagg och klär gruppintressen i ideologisk skrud. Kampen för särintressen framställs som kamp för jämlikhet. Kampen för privilegierade medelklassväljare blir till försvar för äganderätten.
Vem kan man lita på? Det är i den här myllan av ohederlighet som identitetspolitiken frodas. Identitetspolitiken är den yttersta konsekvensen av en samhällsdebatt där ärligheten lyser med sin frånvaro. Och den yttersta konsekvensen av identitetspolitiken är ett samhälle där sanningen inte har någon plats och där alla försöker sko sig på alla andras bekostnad.
Kommentarer