Den hälsosamme ekonomisten

Telia och diktatorns dotter

Verkar som om Telia har bestämt sig för att sluta leka med envåldshärskare. Var nog ingen bra idé från början. Till synes lättförtjänta pengar har blivit en dyr affär - på grund av inkompetens och felaktig riskanalys. Påminner rätt mycket om Vattenfalls hantering av Nounaffären.

Nu tvingas företaget dra sig ur verksamheterna och sälja till underpris. Själv sålde jag Telia till 75,50 och tjänade alltså femtio öre då introduktionskursen vid privatiseringen var 75 kronor exakt. Det räckte i alla fall till courtaget.

Expansion, överdrivet risktagande, hybris. Mönstret går igen och är typiskt för företag som saknar starka ägare. För mig - som disputerat på principal/agent-teori - är detta ingen överraskning. För ledningen finns en stor uppsida och en begränsad nedsida. Skattebetalarna står för pengarna om det går illa, ledningen får bonus om det går bra.

Den här sortens asymmetri gäller inte bara företag med statligt ägande, utan karaktäriserar till exempel drivkrafterna i finanssektorn. Man skulle kunna hävda att själva idén med finansiell verksamhet är att exploatera asymmetrin mellan vinster och förluster. Ett nollsummespel som över tid finansieras av skattebetalarna och där vinnaren är den som lyckats konstruera den längsta hävstången som inte går av på mitten. Det lönar sig att satsa hela potten på rött och hoppas på det bästa.

Ska vi undvika problem som beror på svagt ägarskap finns därför bara en lösning - vi behöver starka ägare som kan ta ansvar både i upp- och nedgång.

Kommentarer