Den hälsosamme ekonomisten

Ta det tillbaka - från EU

Alldeles oavsett vad Daniel Hannan haft för ämne att tala om hade det varit värt besväret att åka fram och tillbaka från Arvika till Stockholm. I jämförelse med Hannan är samtliga svenska politiker - retoriskt sett - mest pinsamma. Det är väl bara Jimmie åkesson som kommer nära, men även här finns en verklig klasskillnad.

Man kan förstås bara spekulera i varför svensk politik och svenska politiker är så dåliga retoriker och varför väljarna och lyssnarna tycks förnöjda med detta. Kanske handlar det om ett slags strävan efter spontanitet och genuinitet? Men man blir ju faktiskt inte mer spontan av att läsa innantill på små fusklappar eller att staka sig igenom en osammanhängande kökkenmödding av åsikter staplade på varandra.

Själv har jag aldrig intresserat mig för retorik och muntliga framträdanden. Håller mig till skriven text. Men om jag hade gjort det skulle jag nog kunnat nå upp till en högre nivå än partiledarnas Almedalsframträdanden. Dock ej till Hannans nivå, vill jag tillägga.

Halva behållningen av Hannans föredrag var som sagt själva framträdandet. Den andra delen var innehållet.

Vi EMU-skeptiker kan i dag köra upp JA-sidans argument i JA-sidans ----. Frågan är om det hjälper? EU har med Lissabonfördraget tagit en olycklig vändning - det handlar inte bara om EMU och krisen. Min egen förhoppning för femton år sedan, innan euron introducerades, var att det demokratiska underskottet i unionen skulle fyllas med lagstyre och ett ökat inflytande för EU-domstolen. Med Romfördraget som bas hade EU kunnat skapa den rättsliga stabilitet som Sverige - utan någon egentlig konstitution - saknar.

Men så har det inte riktigt gått. I den meningen har EU-skeptikerna fått rätt och jag fel. Det demokratiska underskottet i EU har i stället fyllts med krispaket, regleringar, särintressen och byråkrati.

Som Hannan mycket riktigt påpekar vidgas klyftan mellan makthavare och medborgare ständigt. EU blir allt mer av en självförsörjande organism som lever på sitt värddjur - medborgarna i unionen - utan att egentligen tillföra något utöver det som redan garanterades av kol- och stålunionen. En parasit, med andra ord.

Det är förstås provocerande att dra paralleller mellan EU och Sovjetunionen. Men rent strukturellt närmar sig EU den sovjetiska strukturen. Makthavarna i EU och dessas klienter arbetar ofta mer för sig själva än för medborgarna - precis som i de socialistiska planekonomierna. Och de bryr sig inte ens längre om att dölja detta.

Mikael Wiehe gav inför valet förra året ut en skiva med det talande namnet "Ta det tillbaka". Jo, jag vet att han inte primärt syftade på EU. Men han borde ha gjort det. Vi medborgare har med Lissabonfördraget och EMU blivit inlurade in i något som jag tror kommer att sluta olyckligt.

Kanske slutar processen mot en "ever closer union" med en pyspunka - som Sovjetunionen? Men det kan också sluta med ett ekonomiskt totalhaveri. Innan detta händer måste medborgarna sätta stopp. Vi måste ta det tillbaka.

Detta är också Daniel Hannans budskap. Europa bör starta en process som syftar till att öka medborgarnas inflytande. Hannans recept är direktdemokrati och subsidiaritet. ännu är det inte för sent, men tiden håller på att rinna ut. För om inte medborgarna ser vad som är på gång kommer förvandlingen av rättsstaten till feodalsamhället snart att vara fullbordad.

TM SvD1 SvD2 DN1 DN2 SR SDS VA Av GP E24 JI DL

Kommentarer