Den hälsosamme ekonomisten

Sveriges kris blir österrikisk

I samband med den stora depressionen på 1930-talet debatterade ekonomerna John Maynard Keynes och Friedrich Hayek orsakerna till krisen. Keynes pekade på otillräcklig efterfrågan, medan Hayek menade att orsaken var felinvesteringar - orsakade av en felaktig penningpolitik.

Sanningen har aldrig blivit helt utredd - men såväl Keynes som Hayeks teorier har kritiserats och modifierats. Intressant nog har kritiken mot de båda teorierna en del likheter. Ekonomer pekar på att de mekaniska krisförlopp som både teorierna bygger på förutsätter en viss grad av irrationalitet hos medborgare och företagare. 

Medan Hayeks teorier i stor utsträckning fått en undanskymd roll blev Keynes åtminstone embryot till den standardteori som ekonomer i dag använder för att beskriva konjunkturförlopp. Ekonomen Paul Samuelson formaliserade senare om Keynes tankar och populariserade resonemangen, något som gjort det möjligt att beskriva tankarna i diagramform. Den som läst nationalekonomi kan svårligen ha missat formeln; Y = C + I + G +X - M. Den beskriver villkoret att aggregerade utbudet i jämvikt motsvarar den aggregerade efterfrågan.

Sedermera modifierade ekonomerna Milton Friedman och Robert Lucas Keynes teorier. Friedman genom att peka på penningmängdens betydelse för konjunkturförloppet, Lucas genom att anta att ekonomiska aktörer är rationella varelser och att endast överraskningar kan få reella ekonomiska effekter.

Samtidigt gick något förlorat när Hayeks konjunkturteori - även kallad "den österrikiska konjunkturcykelteorin" - hamnade i skymundan. Men på ett sätt har teorin levt vidare i penningpolitiken. Den svenske ekonomen Knut Wicksells begrepp "den naturliga räntan" har stora likheter med den neutrala ränta som centralbankerna styr efter ännu i denna dag.

Den naturliga räntan är den ränta som varken ökar eller minskar inflationen. Om inflationen är för hög brukar centralbankerna höja styrräntan och om inflationen är för låg brukar de sänka styrräntan.

Även om den så kallade neokeynesianska teorin lägger ett dynamiskt perspektiv på Keynes i grunden statiska beskrivning av samhällets tillstånd svarar den inte på frågan om varför ekonomin ofta hamnar så snett. I bästa fall kan neokeynesianerna förklara fenomenet arbetslöshet. Det är svårare att beskriva de mycket utdragna krisförlopp som i många fall följer på ekonomiskt övermod.

Japans fastighetskris på 1990-talet är - vid sidan av den stora depressionen - kanske det bästa exemplet på en kris som utlöst av frikostig kreditgivning och överdriven optimism. På senare år har vi även fastighetskrisen i Sverige 1992, finanskrisen i USA 2008 och bostadsbubblan i Spanien som sprack samma år.

De flesta kriser är små och snabbt övergående. Men några är det inte. De tar många år att läka. I Japans fall tog det 20 år för marknaderna att återhämta sig, i fallet Spanien och Sverige åtminstone fem år. Finanskrisen läkte relativt snabbt, men fick ändå betydligt mer långtgående konsekvenser i USA än här i Sverige.

Den österrikiska konjunkturcykelteorin tycks mer lämpad att förklara dessa mer våldsamma förlopp än Keynes modell. Keynes teori säger lite om varför en lång högkonjunktur skulle orsaka större skada än en kortare period med överinvesteringar och låg ränta. Arbetslösheten är ju i Keynes modell bara en funktion av reallönernas nivå i förhållande till efterfrågan på arbetskraft. En stor avvikelse kan snabbt balanseras med ökade offentliga utgifter.

Men tanken på att man hade kunnat återställa Japans fastighetssektor till nivån innan krisen eller att man snabbt hade kunnat återgå till situationen innan finansbolaget Nyckelns kollaps i Sverige ter sig inte realistiskt. Det händer saker i ekonomin som inte fångas av de aggregerade variablerna efterfrågan och utbud. Företagen har planerat för en framtid som inte dyker upp och de är därför i en mer grundläggande mening felkonstruerade.

Om Keynes teorier på ett komplett sätt hade beskrivit det ekonomiska förloppet hade man inte behövt rädda bankerna under 1930-talet. Det hade inte varit någon katastrof att Lehman Brothers gick under. Men vi vet ju att detta inte är en fullständig beskrivning av verkligheten. Något otrevligt hade hänt om FED inte hade gått in med likviditetsstöd 2008 - exakt vad är mer oklart.

Den österrikiska konjunkturcykelteorin utgår från entreprenören. Varje ekonomiskt projekt är ett flöde av inkomster och utgifter som inte alltid matchar varandra. Ett fastighetsbolag kan vara en engångsinvestering vid tidpunkten t=0 som ska matchas av ett inflöde av hyror från år 1 till år 100, beroende på investeringens livslängd.

Österrikarna menar att alla investeringar har en tidsprofil. Vissa ger avkastning omedelbart, medan andra ger merparten av inkomsterna om kanske 50 år.

Eftersom tidsprofilerna ser olika ut för olika projekt kommer de att påverkas olika mycket om och när räntan förändras. Och här har vi det första konceptuella problemet med den österrikiska teorin. En ränteförändring som är förväntad, eller som kan förutses ha viss sannolikhet, borde inte kullkasta planerna för någon - och därmed inte orsaka någon ekonomisk skada.

Här har vi kanske en förklaring till att den österrikiska konjunkturcykelteorin sällan kan förklara smärre fluktuationer. Räntan och den förväntade räntan på sikt varierar sällan så mycket att några större bubblor hinner uppkomma. Dessutom är den löpande kostnaden i en höginflationsekonomi så stor att några större riskabla utsvävningar inte låter sig göras. När den ekonomiska politiken är oförutsägbar blir risken att hamna fel så påtaglig att projekt med liten marginal ter sig riskabla.

Är inflationen däremot låg och penningpolitiken förutsägbar uppstår en grogrund för mer riskabla projekt. Låginflationseran som inleddes runt 1990 kan därmed ha bidragit till att öka sannolikheten för att en bubbla ska uppstå. Det faktum att skuldfinansieringen har ökat kraftigt sedan 1990 tyder på att riskbenägenheten faktiskt har ökat. Och när riskbenägenheten ökar blir de ekonomiska projekten allt mer beroende av att politiken förblir stabil. Stabiliteten blir som en drog för ekonomin.

Perioden 2010-2022 kommer att gå till historien som extrem. Extremt låga räntor kombinerades med förväntningar om extremt låga räntor även i framtiden. Detta lockade företagare att bygga projekt som för att vara lönsamma kräver nominella räntor på mellan en och två procent.

Sverige är inte ensamt om att ha haft låga räntor. Men kombinationen av liberala kreditregler, låg inflation och låga inflationsförväntningar har gjort Sverige ledande i risktagande. De flesta högriskföretag återfinns i fastighetssektorn, men det finns även en del högbelånade teknikföretag.

Nu har både inflation och inflationsförväntningar förskjutits uppåt. Arbetsmarknaden är överhettad, vilket gör att vi med tiden lär få se löneglidning och indirekta kostnadsökningar. Någon återgång till nollräntepolitiken är inte i sikte, så de aktörer som byggt sin affärsidé på låga räntor ligger pyrt till. Och från den österrikiska konjunkturcykelteorin vet vi att ju fler företag som har en ohållbar projektidé, desto värre blir krisen när projekten ska likvideras.

Jag har svårt att värdera var Sverige i dag befinner sig i förhållande till Japan 1988, Sverige 1992 eller Spanien 2008. Men det känns som att vi tävlar i den ligan. Företag och hushåll har tagit på sig skulder som man inte mäktar med. Företagen kan gå i konkurs, medan hushållen måste övervintra krisen. Och vi har åtminstone tre år med kris framför oss.

Kommentarer