Den hälsosamme ekonomisten

Sverigedemokraterna vill bli arbetarklassens beskyddare

Lyssnade till Stefan Löfvens tal under Järvaveckan. Jag tycker det är ett starkt tal han levererar, med ett försök att knyta samman frågan om etniskt betingat utanförskap med klassbaserat utanförskap. Om socialdemokraterna ska kunna gå framåt krävs att partiet lyckas etablera en konflikt där personer med utrikes bakgrund och arbetare står på samma sida.

Så är det inte i verkligheten. Sverigedemokraterna är lika stora som Socialdemokraterna bland arbetarväljare. Det verkar med andra ord inte som om arbetarna har köpt Löfvens tal om solidaritet. Snarare är det bland arbetarna SD vinner mark.

Ett problem för S är att talet om att avskaffa utanförskapsområden passar väl för ett parti som är statsbärande och har 46 procent av väljarkåren bakom sig. Det passar mindre bra för ett parti som har 26 procent av väljarnas stöd. Från ett sådant parti krävs mer konkreta förslag om hur de utsatta områdena ska avskaffas.

När Socialdemokraterna 1965 lanserade miljonprogrammet hade partiet egen majoritet. Dessutom fanns inga partier som tyckte att det behövde byggas färre än en miljon bostäder. Oppositionspolitik var på den tiden att vara bättre sossar än sossarna själva.

En förutsättning för att genomföra projektet var pensionsfonderna, som byggts upp efter pensionsreformen 1959. En miljon bostäder skulle lösa problemet med bostadsbrist. Och så blev det. Utbudet var en av de faktorer som pressade ner bostadspriserna och till slut skapade kris i byggsektorn - när det inte längre fanns avsättning för produktionen.

Om miljonprogrammet inte hade fått så dåligt rykte skulle S kunnat återlansera det i 2018 års valrörelse. Nu talar man bara vagt om att avskaffa de utsatta områdena. Hur man tänkt sig gå tillväga är oklart, men det spelar inte så stor roll eftersom partiet inte längre har egen majoritet i riksdagen.

Sverigedemokraterna kontrar S utspel med att man vill riva miljonprogrammen. Inte heller detta är speciellt konkret, men syftar nog till att påminna om att utanförskapsområdena en gång byggdes av Socialdemokraterna. 

Känns lite som om M hamnat vid sidlinjen och att den stora fighten står mellan S och SD. Skälet tror jag är att S och SD slåss om ungefär samma väljare, medan M har sin väljarbas i andra grupper. För S och SD är det däremot vinna eller försvinna.

Efter valet, och i nästa lågkonjunktur, kommer det avgöras vilket paradigm som går segrande ur striden: Sverigedemokraternas nationalistiska eller Socialdemokraternas klassbaserade. Ironiskt nog tror jag att en sämre ekonomisk utveckling skulle kunna svetsa samman arbetarväljarna. Ett skäl till att arbetarna vänder S ryggen är nämligen att dessa inte längre tycker sig behöva partiets politiska beskydd. Det är av samma skäl allt fler ställer sig utanför facket.

En rejäl lågkonjunktur och en hög arbetslöshet skulle förändra detta. Men vill det sig illa för S har SD vid det laget tagit över Socialdemokraternas roll som arbetarnas beskyddare.

Kommentarer