Den hälsosamme ekonomisten

Sverige och den rationella statsförvaltningen

En tanke som skavt en hel del - speciellt nu sedan Donald Trump blev vald till president i USA - är att maktdelning ibland kan ha negativa sidor. Att ge olika demokratiska nivåer rätt att beskatta eller subventionera helt fritt kan vara förödande. Likaså kan en splittring av transfereringssystemet på många olika politiska nivåer ge upphov till höga marginaleffekter.

Funderar på om inte en framgångsfaktor för Sverige kan vara att vi råkat lägga ansvaret för transfereringar och skatter på exakt rätt nivå. Jag säger "råkat", även om jag inte är helt säker på att det är en slump.

Även om jag inte har så stor erfarenhet av andra länders politiska system känns det som unikt att man från den centrala statsmakten kan bedriva ett systematiskt arbete för att få ner marginaleffekter. Det är nu inte alltid man gör det - den nya kemikalieskatten är ett exempel på detta.

Men på många områden har det bedrivits ett systematiskt arbete för att få de olika systemen att fungera smidigt ihop. Det innebär att Sverige trots högt skattetryck har förhållandevis rimliga marginaleffekter i normala inkomstlägen.

Det vi däremot inte har lyckats med är att skapa rimliga marginaleffekter i låga inkomstlägen. Det har inte varit prioriterat då inkomstspridningen historiskt varit förhållandevis låg.

Här tror jag att det är dags att tänka om. På Finansdepartementet har det funnits en rädsla för att generella stöd ska leda till så höga inkomsteffekter att människor väljer att inte arbeta. Detta kan vara en orsak till att barnbidragen inte har höjts i takt med den generella inkomstutvecklingen.

Men nu är vi i ett läge där vi bör fråga oss om inte risken för inkomsteffekter är ett avsevärt mindre problem än risken för att hundraprocentiga marginaleffekter i försörjningsstödet ska leda till att människor slutar arbeta? Vet vi ens att inkomsteffekterna är ett så stort problem? Och borde inte inkomsteffekterna i så fall vara ett betydligt större problem i medelinkomstlägen - kanske läge att ta bort ränteavdragen i stället?

Vi kan inte räkna med att några av våra riksdagspartier kommer att tänka "utanför lådan" som det heter. Därför måste någon annat tänka ut hur vi ska minska utanförskapet. Jag tror det för det första är kontraproduktivt att fokusera på antalet arbetade timmar. Tänk i stället på produktiviteten som sådan - om någon skapar ett värde som uppgår till 10 000 kronor på sex timmar kan inte detta rimligen vara sämre än att någon annan skapar samma värde på åtta timmar.

Ändå är våra system riggade för att bestraffa den som gör arbetet på kortare tid. Taken och ersättningarna i våra trygghetssystem är till exempel baserade på arbetstid - inte på inkomst. Och den som gör samma jobb som egen företagare får ofta ingen trygghet alls.

Släpp i stället fixeringen vid arbetstid. Om någon arbetar klart på sex timmar blir det två timmar över till annat. På den tiden hinner personen kanske tänka ut en ny idé eller starta ett eget företag. Om hen inte gör det är det i alla fall värdefull fritid som frigörs.

Sedan får jag återkomma till min tes om att grundtrygghet är bättre än inkomsttrygghet. Som medelinkomsttagare i en välfärdsstat måste medborgarna klara av att spara till oförutsedda utgifter. Jag tror inte för ett ögonblick att stödet för välfärdsstaten skulle eroderas om medelinkomsttagarna fick ta större ansvar för sin ekonomiska trygghet.

Med den kontroll som den svenska staten ändå har över helheten har Sverige rätt goda förutsättningar att stöpa om välfärden så att även personer som inte fyller kvoten får plats. Men det finns många aktörer som kämpar emot. Facken baserar hela sin existens på arbetstidsmodellen och politikerna har investerat mycket i tesen om att antalet arbetade timmar är det som räknas. Arbetslinjen, för böfvelen!

Kommentarer