Sverige blir bara bättre
Jo, att man är hiphopartist ökar kanske sannolikheten att debattartiklar som man skriver blir lästa. Det ökar dock inte automatiskt kvaliteten på artiklarna.
Själv har jag arbetat med socialpolitiska frågor sedan 2003 och gör det i någon mån fortfarande. Och jag kan konstatera att det mesta som står i Dogge Doggelitos debattartikel är fel i sak.
Ta tandvården. Den är alltjämt gratis för ungdomar, men den var tidigare väldigt dyr för vuxna. Om du 2006 hade haft behov av ett antal implantat och andra åtgärder skulle räkningen från tandvården mycket väl kunnat sluta på 100 000 kronor eller mer. Med låga inkomster var socialbidrag den enda utvägen - om man var under 65 och behövde omfattande tandvård.
År 2008 införde Alliansregeringen ett högkostnadsskydd för alla. Upp till en kostnad på 3 000 kronor betalar patienten själv, mellan 3 000 och 15 000 ersätter staten hälften och över 15 000 står staten för 85 procent. Den behandling som tidigare skulle ha kostat 100 000 kronor går nu på 20 000. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har alltså den andel av stora tandvårdsbehov som staten betalar ökat från fem procent till 80 procent. Inte precis vad jag skulle kalla urholkad välfärd.
Det finns områden där reglerna har skärpts. År 2003 förtidspensionerades 70 000 människor och ställdes permanent utanför samhället. I dag är det 200 000 färre som lever på bidrag. Inhumant? Nej, den som har sett vad som ofta händer med personer som blir beroende av staten för sin försörjning förstår att det inte är humant att göra stora delar av befolkningen till bidragstagare. Statistik om denna förändring hittar ni på utanförskapssidan.
Köerna i sjukvården har blivit kortare och Sverige är alltjämt etta i de flesta mätningar av vårdkvalitet. Det är inte bara sjukvårdens förtjänst att vi svenskar mår och lever bra, men det finns ingen anledning att döma ut de reformer som gjort den svenska vården mer effektiv och ändamålsenlig. Visst har det varit lite mycket av interna marknader och konstiga styrsystem, men vi måste jämföra med vad som hade hänt om vi inte bedrivit förändringsarbetet vidare och nöjt oss med den gamla planekonomin av sovjetisk modell.
En gång hade vi stora postkontor där tjänstemän satt i rader för att administrera och lämna ut paket. De arbetar någon annanstans i dag, kanske inom vård, skola eller omsorg. Att avstå från att göra verksamheter mer produktiva har också ett pris. Priset för att bevara Sverige som det såg ut 1975 hade varit färre händer i vården och ett mindre antal lärare i skolan.
Jag kan fortsätta sida upp och sida ner. Det mesta har blivit bättre, och det fortsätter att bli ännu bättre. Det finns några områden där jag oroar mig för framtida resursbrist - äldreomsorgen är ett. Men oavsett detta har Sverige världens förmodligen bästa äldreomsorg och de privata företagen bidrar till att utveckla verksamheterna vidare.
Men tiggarna då? Är de fler? Nja, de svenska tiggarna är nog varken fler eller färre. Om man nu ska använda ordet "tiggare". Det handlar ofta om personer som har missbruksproblem - ofta i kombination med psykisk sjukdom. Även om den svenska välfärden kunde göra ett bättre jobb på just detta område har det inte blivit värre. Däremot är det betydligt fler som reser till Sverige från fattiga delar av Europa för att tigga ihop några hundralappar. Det är inte en upplyftande situation, men det beror knappast på att den svenska välfärden urholkats.
Som sagt, den svenska välfärden befinner sig knappast i någon kris. Det är helt enkelt så att Dogge Doggelito har fel. Sverige har - i jämförelse med de flesta andra länder - madrasserade väggar. Den svenska välfärdsstaten är visserligen ofta okänslig och har maskor när det gäller skyddet av de allra svagaste. Men att välfärdsstaten skulle vara på väg att monteras ned - det är bara trams.
Kommentarer