Svensk miljöpolitik flyttar problemen någon annanstans
Hanteringen av brunkolsverksamheten i Tyskland är sorglig, men samtidigt typisk för svensk miljöpolitik. Man skjuter ansvaret utåt tills det småningom hamnar hos någon som inte har något att förlora och därför kan släppa ut hur mycket som helst. Uppdrag Gransknings och Greenpeaces avslöjanden om att den svenska regeringen och Vattenfall vet och godkänt hanteringen kommer i en tid då det blir allt viktigare att försvara varumärken - något som ofta görs genom att outsourca tvivelaktiga verksamheter till mindre nogräknade aktörer.
Men Vattenfalls brunkol är bara toppen på isberget. Som jag noterat tidigare bedriver Sverige, och resten av EU, en skattepolitik som bidrar till att miljöfarlig verksamhet flyttar till utvecklingsländer. Och det hade ju varit rationellt - ehuru omoraliskt - om det enbart handlat om utsläpp som drabbar de fattiga länderna. Men koldioxid, i den mån gasen är ett miljöproblem, eller plaster i havet, som definitivt är det, påverkar inte bara närområdet utan även länder i vår del av världen.
Problemen flyttar inte endast - de blir värre. Om produktionen sker i länder med lägre miljökrav och mindre effektiva processer blir de globala utsläppen högre än om vi tillverkar varorna här hemma.
Att ställa samma miljökrav på vår konsumtion som vår produktion är inte protektionism - det är bara sunt förnuft. Men så här långt har vårt agerande präglats av viljan att tvätta rent på ytan - det som i den anglosaxiska världen kallas "whitewash". Man sprutar kalk på och i byggnader för att dölja hur skitiga dessa i själva verket är.
Intressant nog använder regeringen, Vattenfall och vissa företag som tillämpar "corporate social responsibility" samma teknik. Någon annan får göra det smutsiga arbetet. Och under ytan finns skiten kvar.
Kommentarer