Den hälsosamme ekonomisten

Studenterna och arbetande unga är de stora förlorarna i budgeten

Linda Stenberg, utredare på Tankesmedjan Tiden, skriver i SvD följande:

"Det här är en allvarlig utveckling som den nuvarande regeringen måste se till att bryta. Den nyligen presenterade budgeten är lovande, men mycket mer måste till. Working poor som strukturellt problem måste lyftas och skärskådas, och särskilt utifrån de grupper som drabbats allra hårdast. Barnfamiljer som inte kan få ekonomin att gå ihop trots att de har jobb, ensamstående och utlandsfödda."

Hon lämnar dock inga exempel på vad det är i den framlagda budgeten som är lovande. Jag försöker faktiskt se det ur ett vänsterperspektiv, men inte ens då klarar jag av att hitta några åtgärder som påtagligt minskar klyftorna i samhället.

Är det ökningen av sjukpenningkostnaderna? Är det höjningen av A-kassan för höginkomsttagare? Är det de snabbt stigande transfereringarna till flyktingar och invandrare? Är det höjningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar?

Ja, kanske man kan peka på att några av dessa åtgärder på papperet ser ut att minska klyftorna. Regeringen försöker ge det intrycket i budgetpropositionen, bland annat i Diagram 3:16 (se bilden) där regeringen beskriver förslagens effekter på hushållen och konsumtionsenheterna. Men allt beror på hur man räknar.

I Finansdepartementets kalkyler antas att höjningen av arbetsgivaravgifterna för unga slår mot arbetsgivarna. Men det vet vi att de inte gör. I verkligheten är det ungdomarna som får betala höjningen med lägre löner. Så låt oss utgå från att höjningen av arbetsgivaravgifterna slår igenom på lönerna, vilket är ett rimligt antagande på några års sikt. Vilken fördelningseffekt får förslaget i så fall?

Det första vi ser är att den disponibla inkomsten minskar för samtliga grupper, så att ingen blir vinnare. Men detta är rätt ointressant, eftersom det finns andra förändringar som också påverkar hushållen och som inte heller räknas med, till exempel förändring av offentlig konsumtion. Det kan dock vara värt att påpeka att fördelningen är ett nollsummespel och att fördelningsdiagram - som det regeringen presenterar i budgeten - i bästa fall är halvsanningar. En korrekt kalkyl - som även tar hänsyn till framtida räntekostnader på statsskulden - bör ha lika många vinnare som förlorare. Annars har man räknat fel.

Det är när vi fördelar det på åldersgrupper som de verkligt intressanta effekterna uppstår. I Sverige finns ungefär fem miljoner konsumtionsenheter. Dessa konsumerar ungefär 80 procent av BNP, eller 3 000 miljarder kronor. Tjugo miljarder är ungefär en procents förändring av konsumtionen i genomsnitt. Om femton procent av konsumtionsenheterna får 19 miljarder i höjd skatt motsvarar detta i bruttotermer 0,0063*1/0,15=4,2 procent i minskad inkomst. När vi justerar ner denna summa - med hänsyn tagen till inkomstskatten - minskar den disponibla inkomsten i gruppen med ungefär tre procent.

Höjningen minskar alltså konsumtionsutrymmet för en avgränsad grupp individer med tre procent! Detta kan jämföras med den officiella fördelningsstatistiken, där ingen decil får mer än 0,87 procents ökning av sin disponibla inkomst.

De 19 miljarderna i höjd skatt slår dessutom mot en grupp individer som i genomsnitt har låga inkomster. Personer som är mellan 20-24 år har i snitt 126 000 kronor om året i förvärvsinkomst. Personer som är över 16 år har i genomsnitt en förvärvsinkomst som uppgår till 257 900. Min fråga är därför - får det några negativa fördelningspolitiska konsekvenser att regeringen finansierar i stort sett alla förslag med hjälp av en skatt som enbart drabbar personer som är yngre än 25 år?

Svaret på den frågan är - vi vet inte riktigt. Jag skulle tro att de flesta som drabbas av skatten befinner sig i de mittersta decilgrupperna totalt sett. Konsumtionsenheter som är 20-24 år har en medianinkomst på 193 800, vilket är en bra bit under genomsnittet för alla.

Det vi vet är att budgetens effekter på ungdomar vida överstiger alla andra fördelningspolitiska effekter. Det finns två enskilda grupper som går att peka ut som budgetens stora förlorare - det är unga som förvärsarbetar och studenter som arbetar extra. Regeringen kan försvara sig med att lånedelen inom ramen för studiemedlen höjs med 1 000 kronor i månaden. Men detta är pengar som ska betalas tillbaka. Vill man vara elak kan man säga att regeringen höjer skatten för studenter och ger dem utrymme att låna pengar för att kunna betala den höjda skatten.

Kommentarer