Den hälsosamme ekonomisten

Strategi eller panik?

Läser Dagens Nyheters ledare "Testballong på drift" och funderar än en gång över åtstramningarna i den kommande vårbudgeten. Förutom det olyckliga valet att röra studiemedlen finns det en annan märklig omständighet kring budgeten. Man frågar sig varför den prompt skulle justeras i åtstramande riktning?

Att budgetsaldot hastigt och lustigt försämras med 18 miljarder borde normalt sett inte föranleda nedskärningar av budgeten i nominella termer. Eftersom inkomsterna följer inkomstindex och utgifterna är låsta i nominella tal finns en inneboende drift mot starkare budgetsaldo om ingenting görs. Så varför kunde man inte ha nöjt sig med att göra ingenting, i stället för att även nominellt räkna ner studiebidraget?

Jag kan förstå att regeringen vill passa på att genomföra strukturreformer, som att ta bort avdragsrätten för pensionssparande. Däremot finns inget skäl att ändra icke-indexreglerade utgifter som försvarsanslaget och studiebidraget. Om man låter bli att fatta beslut om att höja dessa utgifter blir ju konsekvensen att de med tiden urholkas, och därmed har man genomfört den besparing som man vill åstadkomma.

Bara en regering som av något skäl fått panik borde ens överväga att göra den här typen av förändringar ett valår. Förklaringen kan inte heller vara oro över att sjukpenningkostnaderna stiger, då Anders Borg glädjande nog kunde konstatera att ökningen planat ut de senaste månaderna.

Kan reaktionen bero på rädsla för socialdemokratisk kritik om att regeringen är ekonomiskt oansvarig? Ja, man kan förstå att opinionssiffrorna ger skäl till oro. Men i sak är Magdalena Anderssons kritik felaktig eller i alla fall väldigt överdriven - vilket bland annat Assar Lindbeck konstaterat.

Min tolkning är att regeringen i detta fall reagerade på oppositionens kritik med ett alltför stort rattutslag. Resultatet blev en retursladd som ser ut att bli ännu svårare att häva. Dessutom tycks man vara alldeles för fixerade vid Socialdemokraterna som huvudmotståndare - hotet kommer i det här valet från flankerna. 

Hade man i stället haft is i magen och litat på att verkligheten skulle ge regeringen rätt kunde en del problem ha undvikits. Möjligen har Borg med sin undanmanöver lyckats neutralisera Magdalena Anderssons kritik om ansvarslöshet. Priset för att styra undan från detta skenmål är dock att man riskerar att köra fast i vänsterdiket. Och detta är ett mycket större problem.

Det är också intressant om det som av många politiska bedömare sågs som en medveten och genomtänkt strategi i själva verket kan ha varit en rätt illa genomtänkt och överilad panikreaktion. Kanske tror de politiska bedömarna att politikerna är smartare än de i själva verket är? Och när politikerna gör något som de uppfattar som märkligt tror de därför att det ligger en genial plan bakom.

Fast när flera förklaringar föreligger bör man enligt principen om Ockams rakkniv välja den enklaste. Och den enklaste förklaringen i det här fallet är att utspelet var svaret på en fråga som ingen längre ställde.

DN SvD1 SvD2 An Fn RM Bi Sk NSK LT Av DE Da 

Kommentarer