Stora samhällsekonomiska kostnader för familjepolitikspaternalismen
En av de mest uppenbara potentiella förbättringarna av den svenska välfärden är att avskaffa föräldraförsäkringen och subventionen av den kommunala barnomsorgen - för att i stället dela ut pengarna direkt till föräldrarna i form av kontanter, kanske via ett höjt barnbidrag. Föräldraförsäkringen kostar i dag 30 miljarder kronor, vilket innebär att barnbidraget skulle kunna höjas med minst 1 000 kronor i månaden och barn om man styrde om pengarna dit. Den kommunala barnomsorgen kostar ungefär 80 miljarder per år. Om man avskaffade den subventionen skulle barnbidraget kunna höjas med ytterligare 3 000 kronor i månaden per barn och år.
Förbättringen för barnfamiljerna som en dylik omläggning skulle medföra är betydligt större än den kan tyckas vid en första anblick eftersom barnbidraget betalas ut under 16 år medan föräldraförsäkringen och den kommunala barnomsorgen endast utnyttjas under en begränsad tid av barnens uppväxt.
Ett enkelt test på om reformen är effektiv vore att fråga föräldrarna om de skulle vilja växla föräldraförsäkringen och den kommunala barnomsorgen mot ett barnbidrag på 4 000 kronor i månaden per barn som betalas ut tills barnen är 16 år. För en trebarnsfamilj skulle detta i kontanter motsvara: 16 år * 3 barn * 4 000 kronor * 12 månader=2 300 000 kronor.
Frågan som vi ställer till trebarnsfamiljen blir alltså: Vad väljer ni mellan alternativen att få 2 300 000 kronor i kontanter och själva betala för barnomsorgen och ev ledighet från jobbet eller att ta del av välfärdsstatens erbjudande om subventionerad barnomsorg och föräldraförsäkring som det fungerar i dag?
Om många väljer att ta emot kontanterna i stället för dagens kombo med föräldraförsäkring och kommunal barnomsorg är detta ett tecken på att dagens system är ineffektivt.
Hur är det då om man ser det från samhällets synvinkel - det sägs ju att subventionerna av kommunal barnomsorg leder till större arbetsutbud och detta kanske gör att det ur samhällets synvinkel ändå är effektivare med kommunal barnomsorg?
Till att börja med får vi konstatera att föräldraförsäkringen minskar arbetsutbudet påtagligt. Detta bidrag betalas ut i 15 månader - på villkor av att föräldrarna inte arbetar. Så även om de hittar någon annan lösning för att ta hand om barnen är det olönsamt att arbeta då de i så fall inte kan ta ut hela föräldraförsäkringen. Att utnyttja mor- och farföräldrar eller hitta andra potentiella lösningar faller automatiskt bort som alternativ.
Men så invänder någon - föräldraförsäkringen är ju till för att föräldrarna ska vara hemma med barnen. Det är ett paternalistiskt ingrepp i föräldrarnas uppfostran som syftar till att förhindra att de arbetar för mycket när barnen är små.
Så kan det givetvis vara. Men då uppstår följdfrågan - varför subventionerar det offentliga i så fall kommunal barnomsorg för att göra det möjligt för föräldrarna att inte umgås med sina barn? Barnomsorgen är till för att föräldrarna ska arbeta i stället för att stanna hemma. Den kommunala barnomsorgen och föräldraförsäkringen ger rakt motsatta incitament och de båda systemen tar antagligen i stor utsträckning ut varandra. Föräldraförsäkringen kan tas ut nästan lika länge som den kommunala barnomsorgen får utnyttjas, så valet att stanna hemma när barnen är som minst eller något senare är föräldrarnas eget.
Men jämställdheten då? Den svenska familjepolitiken är paternalistisk i en annan mening - vi ser det som ett egenvärde att kvinnor inte på heltid ägnar sig åt barnuppfostran. Och så kan det givetvis vara. Detta kan vara ett argument för att erbjuda RUT-avdrag på betydligt högre nivå än i dag. Men det är knappast ett argument för att låsa fast föräldrarna i en bestämd lösning.
Ett annat argument som jag stött på är att en omläggning skulle missgynna höginkomsttagare - föräldraförsäkringen ger ju mer pengar till föräldrar med hög inkomst. Det tycker jag är ett rätt märkligt argument, då man sällan annars brukar lyfta fram höginkomsttagarnas väl som ett politiskt mål. Vi beskattar exempelvis höginkomsttagare hårdare än låginkomsttagare och jag kan inte se något uppenbart skäl till att vi bör agera annorlunda i familjepolitiken.
Risken för att höginkomsttagare skaffar färre barn om de inte får adekvat kompensation tycker jag inte heller att man bör ta hänsyn till. Finns det ett egenvärde i att höginkomsttagare skaffar fler barn än låginkomsttagare? Det skulle väl i så fall bygga på något antagande om att barn till höginkomsttagare är mer värdefulla för samhället än barn till låginkomsttagare. Men om vi verkligen tycker så borde denna princip även gälla för socialpolitiken i allmänhet och då bör man kanske avskräcka låginkomsttagare från att alls skaffa barn? Tror dock inte att en sådan linje är förenlig med grundläggande principer om människors lika värde.
Dessutom kan det finnas en poäng i att höginkomsttagare arbetar i stället för att skaffa barn. Det blir ett slags arbetsdelning, där vissa specialiserar sig på att bibehålla en stabil befolkningsnivå och andra specialiserar sig på att försörja befolkningen med varor och tjänster. Samhällsekonomiskt blir förlusten nämligen betydligt större om en höginkomsttagare tar ut föräldraledighet än om en arbetslös eller en låginkomsttagare gör det.
Nu har jag inte gått in på frågan om hur mycket samhället i sin helhet förlorar på den paternalistiska familjepolitiken, men det rör sig sannolikt om enorma summor. Om vi tar trebarnsfamiljen som exempel: Antag att trebarnfamiljen är beredd att byta dagens familjepolitik mot en kontantutbetalning på bara 1,7 miljoner kronor. Kostnaden för detta bidrag motsvarar de snedvridande effekter som uppstår av den skatt som tas ut på löntagare för att finansiera bidraget. Om marginal social cost of public funds (MSCPF) uppgår till 0,4 blir nettokostnaden 680 miljoner kronor.
Detta kan ställas mot kostnaden för barnomsorgen. Förutom skatternas snedvridande effekter har vi den resursförbrukning som uppstår när tjänsten produceras. Vi måste utbilda förskollärare och dessa kan därmed inte arbeta inom den produktiva delen av ekonomin. Om de tre barnen utnyttjar barnomsorgen fullt ut blir kostnaden ungefär 160 000 kronor (den årliga produktionskostnaden för en plats i barnomsorgen) * 3 barn * 5 år * (1+MSCPF) = 3 360 000 kronor.
Sedan kommer vi till föräldraförsäkringen. Där kan man räkna statiskt eller dynamiskt. Lågt räknat medför föräldraförsäkringen ett bortfall av två månaders arbete under barnens uppväxt samt en samhällsekonomisk kostnad för det skatteuttag som krävs för att finansiera bidraget. Om bruttolönen uppgår till 30 000 kronor i månaden blir förlusten: 1,32 * 30 000 kronor * 2 månader * 3 barn + MSCPF (0,4) *24 000 * 15 månader * 3 barn = 240 000 + 430 000 kronor = 670 000 kronor.
Lägger vi ihop den samhällsekonomiska kostnaden för föräldraförsäkringen med den samhällsekonomiska kostnaden för barnomsorgen får vi i runda tal 4 000 000 kronor. Detta kan jämföras med den samhällsekonomiska kostnaden för att betala ut ett kontantbidrag på 1,7 miljoner kronor som endast uppgår till 680 miljoner kronor. Samhällsekonomiskt blir förlusten av dagens familjepolitik 3,3 miljoner kronor per trebarnsfamilj.
Vi kan summera detta över alla barnfamiljer i Sverige. I snitt är förlusten kanske 2 miljoner kronor per barnfamilj sett i ett livscykelperspektiv. Om antalet familjer vars förstfödda barn är mellan 0 och 16 år uppgår till en miljon har vi en förlust på 2 000 miljarder över dessa sexton år. Dividerat med 16 blir det en årlig samhällsekonomisk förlust på 125 miljarder kronor - resurser som skulle ha kunnat användas effektivare om vi inte hade styrt familjernas livsval lika hårt som i dag. Effekten av en liberalisering skulle bli bättre välfärd och större valfrihet. Pengarna som i dag går till att subventionera kommunal barnomsorg skulle kunna användas till bättre sjukvård och äldreomsorg.
Så finns det någon ekonomisk reform som är motiverad i Sverige - vid sidan av en skattereform - torde det vara en total omläggning av familjepolitiken som tar bort de paternalistiska inslagen och låter föräldrarna själva i ökad utsträckning avgöra hur de ska hantera sina barn när dessa väl kommit till världen. För tror vi inte att svenska föräldrar klarar denna uppgift borde vi nog överväga att importera barn i stället för att satsa på inhemsk produktion.
Kommentarer