Den hälsosamme ekonomisten

Stockholmsmodellen och kostnaderna

I dessa tider då valfrihetsreformer åter diskuteras inom specialistsjukvården är det intressant att se vad som hände förra gången det begav sig.

Stockholmsmodellen såg ju helt annorlunda ut när den lanserades en gång i tiden och det tycks som om utvecklingen drar åt samma håll igen, med valfrihetssystem inom specialistsjukvården som ersätter dagens köp/sälj-system (som i grunden infördes av Socialdemokraterna, även om de nog inte vill erkänna detta).

År 1997 publicerade tre svenska forskare en artikel om stockholmsmodellen i British Medical Journal med en hel del intressanta resultat. Vissa etablerade sanningar bekräftas, medan man man kan ifrågasätta andra. Figuren visar utvecklingen av volymer, kostnader och inkomster för landstinget i Stockholms län.

Rak prestationersättning för slutenvården infördes 1992 inom fyra kirurgiska specialiteter. Det är värt att notera att den största delen av den volymökning som ägde rum under den borgerliga mandatperioden faktiskt ägde rum innan denna reform sjösattes.

Det är alltså svårt att hävda att ersättningssystemet i sig orsakade kostnadsproblemen inom slutenvården, ökningen det första året var endast åtta procent. Däremot ökade volymerna inom öppenvårdskirurgin med 50 procent. Totalt sett föreligger dock en fallande trend för kostnaderna under perioden, vilket kan tyckas paradoxalt. Förklaringen var en allmänt förbättrad produktivitet.

Den faktor som däremot påverkar landstingets underskott är att inkomsterna faller med 25 procent mellan 1991 och 1995. Detta hänger samman med den allmänna ekonomiska utvecklingen, vikande skatteintäkter och i ett senare skede ett förändrat utjämningssystem (Ringholmeffekten).

Men hur förklarar man då ökningen av aktivitetsnivån i början av 90-talet? Ja, förmodligen handlar det om samma mekanismer som får svenska militära förband att förbruka all överbliven ammunition i slutet av året. Man vet helt enkelt att nästa års budget baseras på föregående års förbrukning. Och om man inte förbrukar sin tilldelning riskerar man att få mindre pengar nästa år.

Det var alltså inte stockholmsmodellen som sänkte Stockholms läns landstings ekonomi under 90-talet, utan traditionella planekonomiska mekanismer i kombination med stora ekonomiska svängningar rent allmänt.

Med detta sagt finns det ändå anledning att vara försiktig när man går från rambudgetsystem till prestationsersättning. även om effekterna inom slutenvården är begränsade, gäller inte detta den öppna specialistvården. Exemplet med magnetröntgen (också från Stockholm, men något senare) visar vilka explosiva effekter som kan uppstå.

Därmed är det viktigt att hitta mekanismer som även påverkar efterfrågan på specialistsjukvård. I Halland, Skåne och Västra Götaland finns denna form av bromsande mekanismer - som ger primärvården incitament att integrera framåt i vårdkedjan. Mycket talar för att man måste hitta sådana även i Stockholm.

PA AS BR GA DS

Kommentarer