Den hälsosamme ekonomisten

Solidaritet - då och nu

Fick syn på en intressant passus i Stefan Löfvens och Sven-Erik österbergs debattartikel i SvD:

"Bildandet av arbetslöshetskassor i facklig regi var en grundpelare när den svenska modellen tog form för 100 år sedan. För att förhindra lönedumpning lovade de fackligt anslutna varandra att inte ta arbete till lägre pris än sina kamrater och genom att solidariskt bidra med pengar till de arbetslösa behövde ingen arbetstagare bjuda under någon annan."

Varför är detta intressant? Jo, därför att arbetstagarna solidariskt, och till 100 procent, finansierade den arbetslöshet som fackets lönekrav orsakade. Det gjorde att fackföreningarna hela tiden hade att väga av krav på höjda löner mot kostnaden för arbetslöshet.

Så är det inte längre. Fram till nyligen var egenfinansieringsgraden i A-kassorna fem procent. Det innebär att kassorna stod för fem procent och staten för 95 procent av kostnaden för arbetslösheten. Alliansen höjde visserligen egenfinansieringen till 30 procent - men det är ändå ganska långt från de 100 procent som gällde när den svenska modellen tog form.

Mitt enkla påpekande är att man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Talar man sig varm för självständiga A-kassor och den svenska modellen är det orimligt att samtidigt kräva att staten ska stå för 100 procent av kostnaden för arbetslösheten. I så fall är A-kassorna bara statens förlängda arm för att betala ut arbetslöshetsersättning.

Löfven borde därför, om han nu menar allvar med självständiga A-kassor, kräva större ekonomisk självständighet för kassorna. I annat fall är talet om solidaritet och den svenska modellen bara nys och ett svepskäl för att kunna värva medlemmar. Och i så fall har A-kassorna - i dagens form - redan spelat ut sin roll.

SvD SvV EA PA

Kommentarer