Den hälsosamme ekonomisten

Socialministerns förbannelse

Som journalist gäller det att ha en bra story. Man bör helst kunna förmedla en enkel och slagfärdig text för att försvara sitt utrymme i spalterna.

Helst ska budskapet inte avvika alltför mycket från det som läsarna/lyssnarna/tittarna förväntar sig. Det talas mycket om drev mot enskilda individer, men jag tror att det här med drev är något som karaktäriserar medierapportering över huvud taget.

Naturligtvis hävdar alla journalister att de utför oberoende och kritisk källgranskning, det vore publicistiskt självmord att säga något annat.

Men faktum kvarstår. Den som, genom att driva egna teser, avviker alltför mycket från det som kollegerna skriver drabbas av olika svårigheter:

1) Man tvingas förklara och försvara en åsikt som ingen annan har, framför allt inte läsarna/kunderna.

2) Man måste ta reda på bakgrundsfakta och granska sina källor.

3) "Storyn" blir i värsta fall ointressant.

Nåväl, det finns ambitiösa journalister som alltid ser till att leverera en story som håller. Dessvärre gäller det långt ifrån alla.

Konsekvensen av att alla springer åt samma håll och kopierar varandra är att journalisterna och medierna blir alltmer lättstyrda. Det räcker med en liten puff i rätt riktning för att skapa en kedjereaktion. Och ett, tu, tre börjar politikerna och intresseorganisationerna att skapa sina egna drev.

Men lika vanligt är att "följa John-mentaliteten" leder till ensidighet i rapporteringen och i värsta fall till politisk slagsida. Detta drabbar såväl borgerliga regeringar som vänsterregeringar och jag vill inte påstå att något politiskt parti är mer utsatt än något annat.

Ett försvar för drevjournalistiken brukar vara att det i alla fall blir lika många drev till höger som till vänster. Men att vinklingen och rapporteringen är i genomsnitt rätt kan aldrig försvara ett enskilt misstag. Hundra fel kan aldrig bli ens ett rätt, hur balanserade misstagen
än är.

Jag vill lyfta fram två exempel, och jag tror inte det är någon slump att det handlar om två socialministrar.

Ylva Johansson fick utstå mycken kritik, men fick ganska lite erkännande för de insatser som hon faktiskt gjorde. Visserligen misslyckades hon, precis som sin företrädare, kapitalt med vårdtillgängligheten. Men på många områden gjorde hon positiva insatser. Och framför allt gjorde hon något.

Samma slagsida finns när det gäller medierapporteringen kring Göran Hägglund. Förmodligen har ingen svensk socialminister åstadkommit lika många positiva reformer på lika kort tid.

Men vad är det som rapporteras? Mest perifera frågor utan betydelse för människor i vardagen. Ofta med en antydan om att Kristdemokraterna egentligen styrs av pingstpastor Åke Green.

Vilken är förklaringen till att socialministrar blir så misshandlade i dagens mediesverige? Förmodligen beror det på att det är så mycket enklare att kopiera det som andra journalister skriver än att undersöka och beskriva vad som faktiskt görs och händer. Socialpolitik är komplicerat och endast en handfull journalister har någorlunda överblick över området.

Men en samhällsjournalist kan inte, lika lite som en vetenskapsjournalist, skylla på att ämnet är svårtillgängligt.

"Det här med atomer verkar svårt, så jag skrev några rader om fiske i stället."

Lite ironiskt blir det därför när regeringens ministrar av ledande samhällsjournalister kritiseras för att vara osynliga och för att inte kommunicera politiken tillräckligt väl. Men då har man verkligen fått saker och ting om bakfoten.

Regeringens uppgift är nämligen att styra landet - journalisternas uppgift är att beskriva hur det går. Om journalisterna misslyckas med sin uppgift finns det tyvärr inget statligt alternativ. Åtminstone inte i en demokrati som Sverige.

Men jag tycker ändå det är lite synd att läsarna/lyssnarna/tittarna tvingas ta del av förutsägbart trams när det finns så mycket politik att rapportera om. Och borde inte rapporteringen om Göran Hägglund handla mer om socialpolitik än om religion. Han är trots allt socialminister, inte ecklesiastikminister.

Kommentarer