Hur ska medierna hantera etnisk mångfald?
Det finns i dag ett frågekomplex som dominerar den offentliga debatten - integrationen och migrationen. Hur blev det så? Ja, kanske kan vi spåra utvecklingen till en strategi hos de befintliga partierna att inte tala om integration och en tendens hos medierna att inte beskriva sociala problem med etniska och kulturella förtecken.
Det är den så kallade ketchupeffekten - först kommer inget, sedan kommer inget och till sist kommer hela integrationsdebatten på en gång.
Samtidigt är det många som pekar på ett drastiskt försämrat debattklimat. Vilka som står för försämringen behöver vi inte fundera länge över. Det är dels den kvasiintellektuella vänstern, dels anhängarna till Sverigedemokraterna. Diskussionen är i stor utsträckning emotionell och antiintellektuell.
Debatten kommer påverka politiken. Fokus kommer att förskjutas mer mot polisiära och sociala insatser i utanförskapsområden och jag tror att man kommer att fördjupa diskussionen så att den mer liknar den som förekommer i andra länder - till exempel USA. Medierna kommer att börja skriva om brott med angivande av offers och förövares etniska och kulturella bakgrund när detta är påkallat - alltså när det inte är Svensson i Bagarmossen som är förövare.
Den tidigare oviljan att beskriva den etniska dimensionen har gjort det svårt att hitta lämpliga verktyg i brottsbekämpningen och att föra en meningsfull diskussion om de sociala problemen. I stället för att hitta vägar in till dessa miljöer pratar kommunpolitikerna om att stoppa kriminaliteten med fartgupp. När man inte får tala om problemen blir det också svårt att tala om vettiga lösningar.
Skälet till att man oftast inte gör det i dag - utom i publikationer som Avpixlat - är att det enligt den officiella doktrinen inte är relevant för rapporteringen. I stället anges "man 34 år från Malmö" eller "kvinna 23 från Göteborg". Nu kanske det i stället kommer att skrivas om "man med assyrisk bakgrund" eller "kvinna ursprungligen från Eritrea".
Med dessa termer vill man antyda att personerna tillhör ett visst gäng eller en viss gemenskap. Resten får läsarna själva fylla i.
Problemet med att beskriva verkligheten på det sättet är att de flesta personer som ursprungligen kommer från Eritrea inte tillhör "gäng" eller brottsliga miljöer. Det handlar på sin höjd om några procent som lever ett liv i lagens utkanter. Så när medierna rapporterar med etniska förtecken gör man det samtidigt svårare för vanliga eritreaner att få jobb - då de förknippas med sina landsmän som förekommer i medierna under den övergripande beteckningen.
Hur hanterar medierna det här problemet, om man nu ändå på något sätt måste skriva om brottslighet som förekommer i vissa etniska grupper? Jag tror man för att undvika stämpling bör vara mer öppen med att det finns gäng där medlemmarna har en viss etnisk bakgrund eller nationell härkomst. Genom att klargöra detta säger man också att det handlar om grupperingar där den etniska bakgrunden är det sammahållande kittet - utan att samtidigt peka ut alla personer med en viss nationell bakgrund eller från en viss etnisk grupp som brottsliga.
Att ställa om rapporteringen från en situation där den etniska bakgrunden varit irrelevant till ett läge där den faktiskt kan ha relevans kommer inte att bli lätt. Kanske svenska journalister kan åka på studieresa till USA, där medierna har större vana vid att hantera frågor om etnisk härkomst? Något behöver antagligen göras, annars kommer svenska journalister sakna språket som behövs för att beskriva ett betydligt mer mångkulturellt Sverige.
Kommentarer