Den hälsosamme ekonomisten

Meningslöst att mäta brukarnöjdhet

Läser utredningen om Framtidens valfrihetssystem som presenterades nyligen och noterar att man i utredningen gjort en undersökning av sambandet mellan kundnöjdhet och ersättningsnivå inom hemtjänsten. Och som brukligt vid sådana här undersökningar hittar man inget samband alls. Men i just det här fallet känner jag på mig att något inte stämmer. Vissa kommuner tillämpar en ersättningsnivå på 500 kronor per timme, medan andra kommuner har en ersättning på 250 kronor per utförd timme. Ändå är brukarna precis lika nöjda.

Samma resultat brukar man få när mängden resurser som går till äldreomsorgen jämförs med kundnöjdheten. Inget samband alls. En naturlig tolkning av resultatet skulle kunna vara att det är möjligt att halvera ersättningen och ändå uppnå samma kvalitet. Vilket trotsar all logik - det kan inte rimligen vara möjligt att halvera ersättningen och ändå göra samma insatser. Felet måste ligga någon annanstans, förmodligen är det i grunden fel på tolkningen av mätningen.

Men för att sätta fingret på vad som är fel måste man dra ut resonemanget till sin logiska slutpunkt. Antag att man hade kunnat göra samma mätning i ett land som satsar en tiondel så mycket som Sverige på äldreomsorg? Antag att man i detta land i stället för tio timmars hemtjänst för en genomsnittlig brukare hade en timma. Förmodligen skulle anhöriga i så fall göra mer, men vi kan för tillfället bortse från dessa skillnader. Vilket resultat skulle vi i detta hypotetiska land få om vi frågade brukarna om hur nöjda de var med hemtjänsten?

Jag skulle tro att mätningen inte skulle leda till ett utfall som skiljer sig speciellt mycket från ovanstående figur. Brukarnas förväntningar skulle vara betydligt lägre och de skulle vara tacksamma för att alls få någon hjälp. Skulle inte ens förvåna mig om brukarna var mer nöjda, trots att de med dagens standard utsattes för vad vi skulle kalla plågsam vanvård.

Det som inte kommer med i mätningen om brukarnöjdhet är nämligen just brukarnas förväntningar på hemtjänsten. Tillfredsställelse eller missnöje är ett relativt begrepp som bara kan förstås om man sätter det i relation till hur brukarna tror att hemtjänsten ska fungera. Om de har låga förväntningar kommer ett visst utfall kanske att upplevas som mycket bra. Men om de har höga förväntningar kommer samma utfall att upplevas som en katastrof.

Det problem som jag tar upp är ingen nyhet. Daniel Kahneman, som fick nobelpriset 2003, har bedrivit omfattande forskning om hur människan uppfattar omvärlden. Och det som forskningen visar är att människor i huvudsak uppfattar förändringar. En person som blir svårt handikappad efter en bilolycka, men som inte har några svåra smärtor, upplever sig i regel ungefär lika lycklig fem år efter olyckan som innan. Men frågar man folk i allmänhet om hur de tror att personen upplever sin situation före och efter olyckan blir svaret ett helt annat. De tror i regel att personen är betydligt mindre nöjd med sitt liv fem år efter olyckan än före.

Ungefär samma fenomen ligger sannolikt bakom brukarnöjdhetsundersökningarna inom äldreomsorgen. Det brukarna svarar på är inte hur bra servicen är i någon objektiv mening - hur skulle dom kunna veta det? Det de svarar på är hur mycket bättre de mår när någon kommer och hälsar på och hjälper dem med vardagliga göromål som kan vara svåra att hantera på egen hand. 

Notera att detta inte innebär att jag nedvärderar brukarnas kognitiva kapacitet och förmåga att bedöma omvärlden. Poängen är att vi alla bedömer världen på detta sätt - i relation till någon måttstock. Det skulle därför inte förvåna om brukarnöjdheten bland personer i särskilt boende gick upp i samband med Caremaskandalen, då denna skandal kan ha gjort att förväntningarna på äldreomsorgen gick ned. Det paradoxala skulle därför kunna vara att skandaler som tas upp i medierna minskar allmänhetens förtroende för äldreomsorgen, men ökar förtroendet hos dem som faktiskt är föremål för omsorg.

Men tillbaka till brukarnöjdhetsundersökningen i kommunerna. Om den upplevda kvaliteten beror på förväntningar på omsorgen kan vi fråga oss hur själva förväntningarna uppstår? Ja, en faktor kan förstås vara reklam och marknadsföring. Med glättiga broschyrer och löften försöker leverantörerna få brukarna att välja just deras företag. I kommuner där kommunen har monopol på hemtjänst, däremot, är det mer troligt att bilden i huvudsak präglas av rapportering i tidningarna och anhörigas erfarenheter. 

Ersättningsnivån påverkar samtidigt lönsamheten för företagen. Höga ersättningar leder till ökad konkurrens och till att brukarna lägger stor energi på att framställa just det egna företaget som paradiset på jorden. Och reklamen kan i sin tur påverka förväntningarna hos brukarna. Om servicen sedan inte riktigt motsvarar förväntningarna kan resultatet bli besvikelse och lägre poäng i brukarnöjdhetsundersökningarna.

Resonemanget ovan är spekulativt, men samtidigt plausibelt. Det finns egentligen inget skäl att anta att förväntningarna i olika kommuner skulle vara likartade. Trots allt, om hur hemtjänsten fungerar eller inte vet man i regel inget förrän man själv kommer i åtnjutande av tjänsten. Och när man gör det handlar det inte om att man bedömer tjänstens objektiva kvalitet, utan om hur man uppfattar tjänsten i relation till sina egna förväntningar.

Så, detta var ett långt resonemang om ett diagram med lågt förklaringsvärde. Summan av det hela är att vi nog kan glömma de kvalitetsmätningar som görs för att avgöra omsorgens kvalitet och för att jämföra kommuner med varandra. För att det ska vara meningsfullt att mäta brukarnöjdhet måste vi först hitta ett sätt att förankra brukarnas referensnivåer - om det går. Och hur vi gör det är en helt annan fråga. Kanske någon snäll finansiär skulle vilja ge mig lite forskningmedel för att bidra till arbetet?

DN1 DN2 IT Sk NSK LT SvD 

Kommentarer