Att exkludera är mänskligt
Läser om försöket i Otjivero i Namibia och funderar över våra attityder till personer som av olika skäl saknar inkomst. Vi utgår ofta från att problemet beror på att människorna - till skillnad från oss själva - är irrationella och behöver uppfostras. Lite av samma attityd som man möter bland personer som tycker att Sverige bör stänga sina gränser. De betonar skillnaden mellan oss och de som inte är som vi - det handlar ofta om att de andra på avgörande punkter har en annan och sämre moral.
I själva verket har vi människor förvånansvärt mycket gemensamt jorden över - framför allt när det gäller grundläggande normer. Den största skillnaden mellan mig och en flykting som kommer hit från Syrien är att flyktingen råkar vara född i ett annat land. I övrigt är vi båda människor och vi försöker båda göra så gott vi kan utifrån våra förutsättningar.
Går det att försvara att samhället av något skäl ger mig helt andra rättigheter än flyktingen? I grunden inte. Utgår vi från principen om att alla människor har lika rättigheter är det ytterst svårt att moraliskt försvara en värld som behandlar oss helt olika - enbart beroende på var vi råkar vara födda.
Människor tenderar att skapa upplevda gemenskaper för att försvara exkluderingen av människor som vi ser som ett hot mot våra privilegier och som en börda för samhället. Det handlar inte bara om främlingar som dyker upp i Sverige - det handlar också om främlingar i vårt eget land. Våra trygghetssystem är uppbyggda för att exkludera dem som inte passar in.
Försörjningsstödet är ett bra exempel. Vi har ett fullgott skydd för personer som befinner sig på arbetsmarknaden eller som har varit på arbetsmarknaden. Men för personer som av ett eller annat skäl ramlar ur systemet finns enbart försörjningsstödet som lämnar begränsad frihet. "Främlingarna" förväntas uppfylla vissa krav på normalitet innan de åter släpps in i värmen.
Processen med exkludering och inkludering är grundläggande för mänskligheten. Förmodligen därför att vi en gång var beroende av att alla arbetade mot samma mål - den som inte följde gruppens regler exkluderades, och kunde sedan kanske på nåder åter få bli medlem. Risken att bli exkluderad gav medlemmarna tillräckliga incitament att följa de gemensamma normerna och att bidra till gruppens gemensamma mål.
I det öppna samhället, där vi inte kan observera vad alla andra medlemmar gör, blir kriterierna för inkludering och exkludering allt mer godtyckliga. Nationalitet, hudfärg, långvarig arbetslöshet kan vara skäl till att exkludera en individ från vår gemenskap. Exkluderingen fyller inte den funktion som den en gång hade - människorna kan knappast bättra sig genom att ändra sin hudfärg, sitt födelseland eller sin arbetsmarknadshistorik.
Vad har då detta med Namibia att göra? Jo, i diskussionen om hur bistånd till fattiga länder ska utformas är utgångspunkten sällan fattigdomen som sådan, utan att människorna inte är rationella och därför behöver styrning och ledning för att kunna se till sitt eget bästa. De har sig själva att skylla - därför att de lever efter en annan och sämre moral. Biståndsprojekt handlar om att lyfta medborgare i fattiga länder till "vår" nivå - kulturellt, men framför allt moraliskt.
Sällan försöker vi sätta oss in i deras situation. Sanningen är att vi själva - om vi plötsligt blev fattiga bönder i Namibia - antagligen inte skulle överleva speciellt länge. Och om inte vi skulle klara av att leva under deras betingelser - hur kan vi då tro att vi är bäst skickade att tala om för dem hur de ska kunna klara sig bättre än vad de gör i dag?
Paternalism av den typ som styr vår egen attityd till personer som behöver vår hjälp bygger ofta på en uttalad brist på ödmjukhet inför andra människors kunskap och förmåga. Vi utgår från att vi vet bättre än människor som vi egentligen inte vet något alls om.
Kanske är det socialbidragstagaren, bonden i Namibia eller flyktingen själv som vet vad som är bäst för denne? Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara en bra idé att lämna ett visst utrymme för personen att fatta egna beslut om hur man ska gå vidare. Kanske är orsaken till fattigdomen inte att personen i fråga agerar irrationellt, utan bara att hen inte har tillräckligt stort ekonomiskt utrymme för att agera långsiktigt?
Jag känner igen attityden när jag läser intervjun med den Namibiske farmaren Siggi von Lüttwitz i Der Spiegel:
"They all drink, you know," he says, smoking an unfiltered cigarette, "and if you give them 100 dollars, they'll just drink more." By "they" Lüttwitz means the people of Otjivero, a settlement adjacent to his farmland. And by "they" he means people who are poor and black.
Visst är det lite så vi resonerar om hemlösa i vårt eget land? De vet inte sitt eget bästa och om vi ger dem pengar kommer de bara att supa upp allt. Bäst att enbart erbjuda stöd i form av mat och bostad.
Så kanske det också är för några. Men inte för alla. Flyktingar, socialbidragstagare, bönder i Namibia - alla är dom människor med sin egen historia och sina egna behov. Kanske är det effektivare att i stället för paternalism erbjuda den ekonomiska grundtrygghet som gör det möjligt för människorna att planera för framtiden?
I Namibia - i Otijvero - visade det sig att de fattiga småbönderna var allt annat än handlingsförlamade. När de inom ramen för ett försök fick ta del av en månadsinkomst på nio dollar - helt utan villkor - visade sig många ha oanade entreprenöriella förmågor. En av de 1 000 invånarna köpte två kycklingar. På två år hade hon etablerat en kycklingfarm. En annan av byinnevånarna använde stödet för att köpa en ugn och startade ett enkelt bageri.
Det är en empirisk fråga vad som fungerar bäst - paternalism eller frihet. Vi bör dock vara medvetna om att vi som människor har en inneboende tendens att förklara utanförskap med att de utanförstående inte följer gemenskapens regler. Vi vill inte se sanningen i vitögat - att vi har exkluderat dem på rätt godtyckliga grunder och att vår paternalism och våra institutioner kanske vållar mer skada än nytta.
Facket arbetar för höjda lägstalöner, men exkluderar med detta stora delar av arbetskraften. Regeringen säger sig vilja hjälpa de sämst ställda, men fokuserar all politik på medianväljarna och medelinkomsttagarna. Man får känslan av att fack och stat vill ha ett utanförskap - som avskräckande exempel och som ett motiv för sin egen existens. Det värsta som skulle kunna hända staten och arbetskraftens beskyddare vore att människor upplevde ekonomisk trygghet. Då skulle efterfrågan på deras tjänster upphöra.
Viljan att exkludera är lika gammal som mänskligheten. Vi borde därför snarare vara förvånade om det inte hade funnits ett utanförskap i dagens samhälle, det skulle nämligen ha varit tecken på att mänsklighetens natur i grunden förändrats.
Kommentarer