Slöseri är vägen till Garpenberg
Tänk att våra folkvalda alltid ska vara så optimistiska när det gäller samhällsnyttan av storslagna projekt. Optimismen är lika stor om att infrastrukturen ska hålla för evigt, utan investeringar i underhåll och upprustning.
\r\n
Förefaller onödigt att påpeka bakgrunden till detta. Alla kommer att minnas den politiker som beslutade om att bygga Botniabanan. Ingen kommer att minnas den som avsatte pengar för det underhåll som krävs för att tågen ska gå i tid.
\r\n
Samma sak överallt. Här ska det byggas tunnlar, sjukhus, vägar och broar. Alla står som monument över de politiker som var modiga nog att fatta beslutet. Och alla förfaller, eftersom ingen av deras efterträdare är intresserade av att reparera något som bär företrädarens namn.
\r\n
Tycker att det är dags att införa en enkel tumregel. även om det kostar upp till dubbelt så mycket att reparera gammal infrastruktur som att bygga ny bör man satsa på att reparera den gamla. Det är i regel både billigare och mer effektivt.
\r\n
Det finns förstås undantag. Om gamla infrastrukturen rent fysiskt håller på att falla samman kan det vara läge att byta ut den. Som i fallet Slussen, exempelvis. Men detta är undantaget som bekräftar regeln. Låt verksamheter växa organiskt. Låt bli att anordna arkitekttävlingen innan ni vet vad som ska produceras i huset. Låt inte konsulter som sitter på dubbla stolar ta fram kostnadskalkyler och fallscenarier.
\r\n
\r\n
För då, kära politiker, hamnar ni och era projekt slutligen på slöserimuseet i Garpenberg.
\r\n
Kommentarer