Den hälsosamme ekonomisten

Skulle ägna 2019 åt att bekämpa etablissemanget

Hade precis bestämt mig för att ägna 2019 åt att bekämpa etablissemanget. Men så började jag fundera - vem eller vilka är det som utgör etablissemanget? Tja, det är väl personer som känner inflytelserika personer, som jobbar eller har jobbat nära makten, som kan formulera sig i text, som har tillgång till stora organisationers resurser.

En hemsk tanke uppstod - kan det vara så att jag själv är en del av det etablissemang som jag vill bekämpa? En liten del, visserligen, men ändå?

Så om jag vill bekämpa etablissemanget - måste jag då säga upp mig från mitt arbete, börja skriva obegripliga texter med många stora bokstäver och utropstecken, och säga upp bekantskapen med en stor del av mina vänner? Dessutom skulle jag behöva revidera historien - en person som angriper etablissemanget kan inte gärna ha jobbat som politisk samordnare i maktcentrat Rosenbad, då kritiserar man sin egen historia.

Ju mer jag tänkte efter, desto mer kom jag till insikt om att jag inte med trovärdighet kan angripa etablissemanget. Och vill jag umgås med etablissemangskritikerna? Människor som skriver texter med många stora bokstäver och utropstecken är inte så roliga när allt kommer omkring. De har rätt disparata åsikter och kommer ofta i konflikt med varandra.

Man kanske ska göra som Xi Jingping - Kinas ledare - som började sin karriär i arbetsläger för att med tiden arbeta sig uppåt i partiets hierarki? Våga vägra haverera! Eller finns det en medelväg? Kan man utse sig själv till de underprivilegierades talesperson, skapa en ideologi och försöka ena rättshaveristerna i den slutliga striden mot allt politiskt korrekt?

Å andra sidan, det är väl lite vad den intellektuella vänstern har försökt med i närmare hundra år. Bara det att de förtryckta arbetarna röstar på Sverigedemokraterna och otacksamt vägrar acceptera vänsterns ledarskap. För att leda de förtryckta massorna måste man antagligen acceptera deras trångsynta världsbild och börja prata som Donald Trump. Hemska tanke, det blir nog lite för mycket.

Så kanske gör jag i stället tvärtom. Jag tar ställning *för* etablissemanget. Fördelen är att jag kan passa på att kämpa för mina egna ekonomiska intressen, som ofta sammanfaller med det övriga etablissemangets. Vi skulle kunna ha egen dag, andra maj, då vi demonstrerar under slogans som "Generaldirektör - kräv din rätt!" och "LAS bör även omfatta riksdagsledamöter".

Dessutom blir det en bra kombo med min ekonomistiska profil. Sunt förnuft och en gnutta vänskapskorruption får samhället att fungera bättre. Dom som befinner sig i utanförskap befinner sig oftast där av en anledning - de är helt enkelt korkade och inskränkta. Så får det bli, etablissemanget - here I come!

Kommentarer