Stefan Löfven och förnekelsen av verkligheten
Stefan Löfven sade i dagens riksdagsdebatt att: "Skiljelinjen går mellan Alliansens linje att skapa jobb som kräver bidrag och vi som tycker att de som jobbar inte ska behöva bidrag". Ok. Det Stefan säger är inte att alla ska klara av att göra något som är så värdefullt för en arbetsgivare att arbetsgivaren är villig att betala ut avtalsenlig lön - det inser han är otänkbart. Det Stefan Löfven menar är att staten bör betala ut bidragen till arbetsgivaren i stället för till löntagarna.
Så vem lurar han med denna modell? Inte heller Alliansen har förstått problemet, då den fokuserar på arbetade timmar snarare än det mervärde som arbetet erbjuder samhället. Tesen om att den formella arbetstiden är avgörande för den ekonomiska utvecklingen är felaktig. Visst finns det en korrellation mellan arbetade timmar och välstånd. Men därav går det inte att dra slutsatsen att välståndet maximeras om vi till varje pris ökar antalet arbetade timmar.
Jämför Grekland och Sverige. Grekland har det högsta antalet arbetade timmar i EU, men bara hälften så hög BNP som Sverige. Uppenbarligen fungerar inte arbetstidsmaximeringen speciellt bra i just det fallet.
Motsatsen är heller inte sann. De främsta förespråkarna för arbetstidsförkortning råkar vara de arbetstagare som är verksamma i yrken där den formella arbetstiden faktiskt *har* betydelse. Därför skulle en lagstadgad sextimmarsdag få en negativ effekt på produktionen. För oss andra - utan reglerad arbetstid - skulle det varken göra från eller till. Vi måste bara åstadkomma något som ungefärligen motsvarar det som vi får betalt. Ibland lyckas vi, ibland misslyckas vi. Därför är det inte vi som kämpar för kortare arbetstid, vi vet att den formella arbetstiden saknar betydelse och den får gärna vara så lång som möjligt - kanske 24 timmar om dygnet alla dagar i veckan - det spelar inte så stor roll. Arbetsgivaren betalar oss ändå inte för att vi befinner oss på en viss plats mellan vissa klockslag.
Politikerna hänger inte med i utvecklingen. De tror att vi alla står i kö på arbetsplatsen för att stämpla in, att vi alla äter i lunchmatsalen på bruket och att vi sedan stämplar ut exakt klockan 17:00. Våra trygghetssystem är i alla fall anpassade till ett sådant arbetsliv. En försvunnen värld som inte kommer tillbaka.
Många arbetar fortfarande i en sådan reglerad miljö - bland annat vårdpersonal. Och där har det betydelse vem som befinner sig på vilken plats vid vilken tidpunkt. Men detta gäller inte längre alla.
Sjukpenning, arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd. Nystartsjobb, lönebidrag och Fas 3. Alla dessa stöd och ersättningar bygger på att stämpelklockan styr våra liv. För dom som är sjuka eller arbetslösa kanaliseras stöden direkt till individerna. För dom som är friska kanaliseras stöden via arbetsgivaren. Men i båda fallen handlar det om att staten utjämnar skillnader i produktivitet mellan olika individer så att de kan leva ett drägligt liv.
Tyvärr vållar kategoriseringarna ineffektivitet. De sjuka måste till exempel avstå från att arbeta för att få sjukpenning. De arbetslösa måste avstå från att arbeta för att vara berättigade till arbetslöshetsersättning. Och personer med försörjningsstöd måste avstå från att leva ett normalt liv för att vara berättigade till försörjningsstöd.
Det är inte bättre med stöden som kanaliseras via arbetsgivaren. De som är berättigade till lönebidrag måste avstå från att uppnå full arbetsförmåga för att kunna behålla sitt jobb. De som har nystartsjobb måste sluta arbeta efter en viss tid för att genom arbetslöshet återkvalificera sig för stöd.
Dessa friktioner och onödiga turer skulle kunna reduceras om vi slutade låtsas att alla människor kan försörja sig själva och i stället tydliggjorde hur högt samhällets skyddsnät bör spännas och hur stor del av vår inkomst som bör vara kollektiv och hur stor del som bör produceras individuellt.
Nu är det många som skriker högt. "Det är väl självklart att människor ska försörja sig helt på egen hand!"
Då räcker det med att konstatera att detta aldrig någonsin har varit fallet - inte i Sverige och inte någon annanstans heller. Det är väl bara Svalbard - av alla platser i världen - som helt saknar socialförsäkringssystem. Och där skickas personer som inte kan försörja sig själva helt sonika hem.
Föreställningen om den egenförsörjande människan är bara en visíon - och märkligt nog en vision som delas av såväl vänstern som högern. Praktiken är något helt annat - vår inkomst är alltid en blandning av kollektiva och individuella inkomster.
Visionen skapar en otillräcklighetens politik. I stället för att erkänna hur verkligheten är beskaffad moraliserar man över det vi alla vet - att vi till 50 procent inte försörjer oss själva. Politikerna kommer alltid att misslyckas och individerna kommer alltid att misslyckas så länge vi inte släpper den visionen. Allt därför att vi försöker applicera ett normsystem anpassat för den lilla världen som modell för den stora världen.
Det är detta misslyckande som Friedrich Hayek kallar för "Det stora misstaget". Kanske var detta Hayeks viktigaste insikt - åtminstone om man ser till misstagets implikationer för vårt samhälle. Kan vi släppa taget om vissa normer och låta den lilla världen vara liten och den stora världen stor tror jag att vi också kan lösa mycket av de problem som möter våra samhällen i takt med att arbetsmarknaden blir allt mer resultatorienterad och våra arbetsuppgifter allt mindre homogena.
Stefan Löfvens uttalande om att "... de som jobbar inte ska behöva bidrag" är därför inte mindre verklighetsfrämmande än Alliansens "... man ska kunna leva på sin lön". Han vill eller kan inte beskriva verkligheten som den ser ut. Kanske förstår han inte ens. Och det skulle inte vara något problem att Löfven och alla andra politiker är så frikopplade från samhällets verkliga förhållanden - om det inte vore för att deras verklighetsbild lägger grunden för en politik som är direkt kontraproduktiv om vi vill skapa ett produktivt och inkluderande samhälle.
Kommentarer