Frågan om skuldsanering är intressant ur såväl ett filosofiskt perspektiv som ur ett ekonomiskt. Hur stora personliga åtaganden ska man egentligen ha rätt att göra, utan att avtalen betraktas som oskäliga?
Sverige var länge en ytterlighet i detta avseende. Till skillnad från i USA och många andra länder har det varit möjligt att sätta sig i skuld för obegränsad tid. Enbart eget dödsfall har löst skuldförbindelsen. På 1800-talet var regelverket ännu strängare. Personer som inte betalade sina skulder kunde interneras för längre eller kortare tidsperioder.
Men redan i det gamla Grekland erbjöds ett slags skuldsanering. År 594 valdes Solon till arkont i Aten. Han skrev ned alla lagar och ändrade föråldrade. Han bestämde också att skulder inte fick betalas genom man säljer sig själv som slav.
Den grekiska lagstiftningen var i den meningen mer liberal än den svenska. Här kan man i praktiken sälja sig själv som slav till sin egen bank; i och med att alla inkomster över existensminimum går till att betala av på skulder som man ådragit sig.
De flesta andra länder, exempelvis USA, erbjuder möjligheten till personlig konkurs. Efter tre till fem år är man skuldfri. Det innebär exempelvis att många överbelånade husägare kan börja om på nytt. I Sverige hade detta varit omöjligt, eftersom skulderna i princip följer individen under evig tid.
Frågan är om krediter helt utan säkerhet och kreditprövning kan förekomma någon annanstans än i Sverige? SMS-lånen är exempelvis ett utpräglat svenskt fenomen, som sannolikt beror på de hårda lagarna när det gäller skuldförbindelser.
Jag tror man måste diskutera om det verkligen är samhällsekonomiskt optimalt att ha västvärldens hårdaste lagar på detta område. Förmodligen skulle en uppmjukning av lagstiftningen göra det svårt eller omöjligt att erbjuda lån utan säkerhet, exempelvis SMS-lån. Men ärligt talat, vem skulle egentligen sakna detta fenomen?
Aftonbladet SvD Sydsvenskan
Kommentarer