Ska man ge upp hoppet?
Läser att Anders Ygeman hyser förhoppningar om att förbättrade relationer med Marocko nu kan göra det möjligt att skicka tillbaka gatubarnen som kommit därifrån till Sverige.
Allt är egentligen förfärligt sorgligt. Men samtidigt - det är förmodligen fullständigt omöjligt att anpassa dessa ungdomar till ett liv i Sverige, så vad ska man göra? Som det är nu driver de omkring, begår brott och ställer till med oreda i största allmänhet.
Problemet är nu fullt märkbart för vanliga resenärer och börjar bli ett hyfsat stort ordningsproblem. Ett första steg vore naturligtvis att se till att socialförvaltningen får möjlighet att låsa in ungdomarna tills de inte längre utgör någon fara för omgivningen. Men svensk lagstiftning tycks på något sätt inte vara anpassad till ungdomar med den här bakgrunden.
Motvilligt måste jag nog, i likhet med Ygeman, dra slutsatsen att de om möjligt måste skickas tillbaka till Marocko. Det finns helt enkelt inte förutsättningar för att till en rimlig kostnad ta ansvar för ungdomarna. Och ett sådant ansvarstagande skulle i första ledet förutsätta att de kunde låsas in på obestämd framtid.
Det tragiska är att de sannolikt lever ett ännu värre liv i sitt hemland. Men samtidigt - kanske är det här någonstans man måste dra gränsen. Jag är för en liberal flyktingpolitik, men var går gränsen för vad den svenska välfärdsstaten kan åta sig? Här har vi kanske det bästa exemplet på en olöslig konflikt mellan välfärdsstaten och principen om fri rörlighet.
Kommentarer