Sjukvårdsdebatten bör inte handla om att förbjuda
På fredag 8/4 presenteras min och Nils Karlsons bok om Framtidens sjukvård. Kan avslöja att jag sedan disputationen år 2000 på avhandlingen "Asymmetric information and the production of health" har försökt få gehör för att sjukvården mer bör ses ur ett övergripande incitamentsperspektiv.
Ofta presenteras det smarta lösningar på problem i vården, men det är sällan som lösningarna slår igenom och åstadkommer permanent förändring. Detta beror på att ingen tycks beredd att i grunden förändra de ekonomiska drivkrafter - incitament - som möter aktörerna.
Nils och jag har under flera år samtalat om detta. Att sjukvården i grunden är ett självreglerande system. Forskarna Vincent och Ellinor Ostrom myntade begreppet "Polycentricitet". Det handlar om att aktörer i ett system inte bara är osjälvständiga ordermottagare, utan om att de även deltar i arbetet med att ta fram lösningar. Sjukvården är lika lite som marknadsekonomin ett framplanerat system
Men även ett självreglerande system behöver vissa ramar. För att marknadsekonomin ska fungera krävs det respekt för äganderätten och fungerande mekanismer för hantering av tvister. För att sjukvården ska fungera krävs det mer än så. Vi ser att de flesta väl fungerande sjukvårdssystem har regler som leder till att alla medborgare får tillgång till vård på rättvisa villkor. De bygger antingen på skattefinansiering eller på individuella obligatoriska försäkringar.
Vi valde att titta närmare på fyra av de mest framgångsrika sjukvårdssystemen för att se vad som skiljer dessa åt och vilka regler som är nödvändiga för att få systemen att fungera. Några saker är gemensamma, som nämnts har alla något slags riskutjämningssystem och samtliga har obligatoriska inslag.
Däremot finns det få tecken på att staten måste tala om i detalj vad som ska göras och vem som ska göra det. Mycket av den sjukvårdspolitiska diskussionen handlar ju om vem som ska bedriva högspecialiserad vård, hur många regioner vi ska ha, om regionerna alls ska finnas, med mera, med mera. Lösningarna tycks mer gå ut på att tala om vem som inte ska göra saker än att möjliggöra för så många som möjligt att dra sitt strå till stacken.
Här vill vi byta perspektiv. Vi tror inte att vi bör tala om vem som inte ska göra saker. Kommuner, regioner, staten, privata försäkringsbolag, ideella vårdgivare, vinstdrivande företag och offentliga organisationer kan alla bidra på sitt sätt. Om man bara riggar ersättningsystemen så att ingen annan aktör kan utnyttja någon annans resurser finns goda möjligheter att systemet med tiden spontant utvecklas på ett positivt sätt.
Här ser vi att tanken på försäkringslösningar har en klar fördel. Obligatoriska försäkringar gör att ansvaret för en enskild individs sjukvårdskonsumtion kan samlas hos en aktör som vid behov kan omdisponera resurserna för att uppnå bättre samordning och högre effektivitet. Samtidigt finns det också fördelar med skattefinansiering. Många behov har en regional dimension och nödvändig infrastruktur kan tillhandahållas tack vare insatser från kommuner, regioner och stat.
Det är ingen slump att olika former för finansiering samexisterar. För vissa ändamål passar skattefinansieringen bra, för andra ändamål är obligatoriska försäkringslösningar bättre. Och för behov som inte passar in i någon kategori kan privata försäkringar eller ideella organisationer komma väl till pass.
Ett av de mest välfungerande systemen - det schweiziska - bygger nästan uteslutande på horisontellt samarbete. Det om något är ett tecken på att det i grunden är fel att fokusera på att en central aktör ska "styra upp" verksamheten.
Boken kan redan nu beställas hos Dialogos förlag för det facila priset av 220 riksdaler. Vi hoppas kunna bidra till att sjukvårdsdebatten mer handlar om att möjliggöra och mindre om att förbjuda, detaljstyra och reglera. Så det är ingen slump att boken heter "Rätt att välja".
Kommentarer