Sju ministrar räcker
Dagens Nyheter berör i dagens ledare samma ämne som jag själv tog upp i går. Hur stor del av regeringens beslutsfattande kan rimligen betraktas som informellt? Är det bara beslut som fattas av opolitiska tjänstemän som anses vara en del av regeringskansliets beslutsprocess? Och hur bra är i så fall det?
Det är uppenbart att väldigt lite information kommer ut från samordningskansliet, och det är förstås inte så konstigt då alla som arbetar där är väl medvetna om vem som sitter på vilken information. Medierna kan därför glömma att få information från det hållet.
Men ändå förekommer det läckor. Så varifrån kommer dessa?
Ja, min erfarenhet är att i stort sett alla läckor från regeringskansliet är styrda av partiernas organisationer. Moderaterna läcker i princip endast för att hämnas oförrätter från de andra samarbetspartierna. De övriga partierna kan läcka viss information när de av olika skäl känner sig trängda.
Sådana läckor sätts förstås upp på minuskontot på statsrådsberedningen och förr eller senare kommer hämnden. Det är dock sällsynt att Moderaterna kastar första stenen - det bör man inte göra om man är störst.
Principen i regeringskansliets beredningsprocess är annars att de olika departementen ska vara överens. Problemet är att det kan dröja väldigt länge innan någon konsensus uppnås. Kanske är det skälet till att Finansdepartementet har knutits närmare samordningskansliet? Det finns ett akut behov att kortsluta beredningsprocessen för att över huvud taget få något gjort.
Med Anders Borg i samordningen och de fyra partiledarna i det inre kabinettet blir stora delar av regeringskansliets beredningsprocess ett skådespel för gallerierna. Finansdepartementet har tillräckliga resurser för att göra en egen bedömning och sakdepartementen fyller i ett sådant system ungefär samma roll som Riksdagens utredningstjänst.
Departement som inte har en partiledare som chef hamnar i en sådan modell i någon form av beslutsvakuum. Maria Larsson, Ulf Kristersson, Karin Enström och alla de andra 15 statsråden som inte är partiledare kan i en sådan beslutsmodell lika gärna kalla sig tjänstemän.
I någon mening är det här nog vad som händer om man låter en organisation växa sig för stor. När besluten inte kan ta den naturliga vägen kommer nya beslutsstrukturer att etableras. Men frågan är om det inte snart är dags för en större reform av regeringskansliet? Lägg ner de flesta sakdepartementen och gör om alltihop till ett enda stort finansdepartement. Sakdepartementens tjänstemän kan få lyda under finansdepartementet, något som dessutom ger mindre dubbelarbete på finansdepartementet ofta gör om samma saker som sakdepartementen egentligen ska göra - bara för att kolla att de inte försöker lura finansen på pengar. Ministrarna kan få bli avdelningschefer på finansdepartementet. I Storbritannien har man ju systemet med "junior ministers".
Regeringen kan lämpligen krympas till sju ministrar med fullt mandat; en socialminister, en utbildningsminister, en finansminister, en justitieminister, en utrikesminister, samt statsministern. Näringsdepartementet görs lämpligen om till en ekonomisk avdelning på finansdepartementet. Jag tror att en sådan omorganisation skulle förbättra beslutsfattandet och göra det mer tydligt var besluten i regeringen egentligen fattas.
Kommentarer