Självkritik utan självinsikt
Vänsterpartiets självkritiska konstaterande om att klyftorna ökade under den tid då vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet styrde Sverige är intressant. Tyvärr har inte vänstern orsakssambanden riktigt klara för sig. Orsaken till att klyftorna ökade var inte att regeringen bedrev normpolitik och att staten tillämpade ett utgiftstak.
Framför allt är det två faktorer som förklarar ökningen av klyftorna. För det första att kapitalinkomsterna har ökat i relation till arbetsinkomsterna. För det andra att alltför frikostiga villkor i socialförsäkringen har skapat ett stort utanförskap.
Det första problemet kan mildras genom att göra beskattningen av företag mera likformig och genom att underlätta inträde på befintliga marknader. Till viss del har den nuvarande regeringen faktiskt slagit in på den vägen. Genom att stoppa vissa typer av skatteplanering, som företrädesvis används av större företag, blir villkoren mer rättvisa. En mer rättvis beskattning leder i sin tur till en effektivare konkurrens och till att kvoten mellan vinst och lön minskar.
Fast det finns naturligtvis många andra faktorer som påverkar vinstandelen i en ekonomi, exempelvis graden av globalisering och förekomsten av stordriftsfördelar. Huvudpoängen är dock att ökad konkurrens kan antas leda till lägre vinstandel, ceteris paribus.
Det andra problemet kan hanteras genom att man upprätthåller grindvaktsfunktionen i socialförsäkringssystemet. En viktig orsak till ökade klyftor är nämligen att fler än en miljon människor (helårsekvivalenter) har ställts utanför arbetsmarknaden. Många i den här gruppen har fått leva på 64 procent av sin tidigare inkomst. Nu har det så kallade utanförskapet sjunkit till ungefär 800 000, men det är i sig fortfarande en de viktigaste förklaringarna till att de ekonomiska klyftorna sedan 1995 har ökat.
År 1991 hade de som inte förvärvsarbetade en ekonomisk standard som var nästan 80 procent av vad de arbetande hade. År 2005 hade siffran sjunkit till 70 procent. Inkomstökningen för förvärvsarbetande mellan 1991 och 2005 var nästan 21 procent, mot drygt 7 procent för icke-förvärvsarbetande.
Slutsatsen som man kan dra av detta förlopp är att inkomstklyftorna dels kan reduceras genom att man ökar konkurrensen i näringslivet, dels genom att man ser till att socialförsäkringarna inte överutnyttjas. Möjligen kan man också lägga till att ekonomisk stabilitet är viktig för att det inte ska uppstå konjunkturella svackor som riskerar att utvecklas till mer permanenta strukturproblem.
Vänsterpartiet vill göra precis tvärtom. Man föredrar monopol framför konkurrens, man vill avveckla grindvaktsfunktionen i socialförsäkringarna och man bekämpar de institutioner som de senaste åren har skapat en ekonomisk stabilitet som Sverige under många decennier saknade. Vänsterpartiet säger sig vara emot ekonomiska klyftor, men det vill samtidigt bedriva en politik som, historiskt sett, har visat sig leda till ökade klyftor.
Kommentarer