Särintresse eller konstruktiva förslag?
Jens Magnussons debattartikel i SvD börjar bra. Men slutet är lika förutsägbart som vanligt. Privata försäkringar är en omistlig del av välfärden.
Som nyliberal borde jag väl egentligen vara för privata försäkringar. ändå frågar jag mig vilka problem inom den offentligt finansierade välfärden som löses via fler privata försäkringar? Inte blir det billigare för att medborgarna betalar både via skattsedeln och via sin arbetsgivare?
Anna Hedborg försökte hitta en medelväg. Företagshälsovården skulle bli de yrkesverksammas primärvård. Fast ganska snart visade det sig att varken landstingen eller de privata företagshälsovårdsföretagen ville vara med och leka.
Nu är en företagshälsovårdsreform på plats. Men trots att ersättningssystemen trimmats på ett sätt som i alla andra sammanhang hade orsakat en kostnadsexplosion står företagshälsovårdsbranschen stilla. Lite skämtsamt kan man likna det vid att man lagt ut en kasse med hundralappar på trottoaren, talat om för förbipasserande att de gärna kan plocka med sig några hundralappar och sedan satt sig för att observera vad som händer.
Märkligt nog är det ingen som plockar upp hundralapparna ur kassen. Och detta – om något – visar väl att företagshälsovårdsbranschen (som den ser ut i dag i alla fall) helt enkelt inte vill syssla med sjukvård. Försäkringsbolagen vill, till skillnad från Anna Hedborg, ge sig in i den specialiserade delen av sjukvården.
Själv ser jag inte riktigt poängen med att ha två filer i den specialiserade vården. Svensk specialistsjukvård tillhör de bästa i världen och privata försäkringar kan förmodligen tillföra litet.
Det vore däremot en poäng om man via privata försäkringar kunde avlasta primärvården och snabba upp hanteringen i vårdkedjans inledande länkar. Det är i denna del som svensk sjukvård har de allra största tillgänglighetsproblemen. Fast denna marknad är försäkringsbolagen inte lika intresserade av. Marginalerna är väl mindre, kan man tro, och uppgifterna mer utmanande.
Kommentarer