Sanningen är sällan populär
Ställer mig frågan om varför vanförställningar om världen ofta etableras som universiellt vedertagna sanningar? Vi ser många exempel på att kvasivetenskap slår ut kunskap och att sanningar förnekas.
Min teori är att det handlar om psykologi. En teori måste - för att attrahera tillräckligt många - appellera till intuitionen. En föreläsare har kanske några minuter på sig att fånga människors uppmärksamhet och då måste det hen säger vara intuitivt korrekt.
Det som är intuitivt korrekt är däremot sällan korrekt - i ordets egentliga bemärkelse.
Nobelpristagaren Daniel Kahneman myntade begreppet: "Tänka snabbt och tänka långsamt." En föreläsare som vill väcka intresse hos åhörarna kan helt enkelt inte ställa krav på långsamt tänkande hos publiken. Det hen säger måste uppfattas som sant - rent intuitivt - av väldigt många människor samtidigt. Och när något uppfattas som intuitivt korrekt av väldigt många är det nästan per definition trivialt eller rent av osant.
Säkert är jag miljöskadad av många års forskande och programmering. Men arbetar man med datorer räcker det inte med att skriva programkod som ser intuitivt bra ut - den måste fungera i verkligheten. Det gör att jag nästan vanemässigt bryter ner påståenden och fakta till dess minsta beståndsdelar för att se om allt hänger ihop.
Känslan av att ha sett ljuset och förstått hur hela världen hänger ihop dyker därför allt mer sällan upp. Jag har sett alltför många sanningar falla ihop som korthus när fundamenten ifrågasätts. Sanningssägarna går dock oberört vidare - eftersom tillräckligt många inte förstått att sanningarna är osanna eller i bästa fall ofullständiga.
Minns att jag gick en kurs - många har vi väl gjort det - där färgläran stod i centrum. Har ni också upplevt att teorier om hur vi alla är beskaffade stämmer på alla andra, men att teorin inte riktigt passar in på oss själva? Det är antagligen ingen slump. Teorierna är inte konstruerade för att kategorisera verkliga människor, utan för att beskriva hur vi människor kategoriserar andra människor. Att kategoriseringen förefaller intuitivt korrekt när den appliceras på andra beror på att vi har väldigt begränsad kunskap om de andra. Visste vi lika mycket om andra som om oss själva skulle färgerna bara flyta ihop i en vit smet.
Psykologen Jordan Peterson omtalas just nu mycket i sociala medier. Han påstår att han har vetenskapen med sig då han ifrågasätter postmoderna sanningar. Själv är jag inte imponerad. Inte för att jag är postmodernistiskt lagd, utan därför att så många upplever Jordans sanningar som intuitivt korrekta. Detta är nämligen ett första tecknet på att sanningarna alls inte är sanna. De råkar bara överensstämma med människors förutfattade meningar och tillräckligt många har därför lätt att ta till sig dessa "sanningar".
Innebär detta att alla auktoriteter har fel? Nej, men att det har betydelse om man blir en auktoritet genom att man behärskar ett vetenskapligt område eller om man blir en auktoritet genom att man behärskar en lekmannapublik. Forskare finns i många former och färger - att man har en doktorsexamen innebär inte nödvändigtvis att man har rätt.
Så nej, jag kommer inte att gå på någon föreläsning med Jordan Peterson. Det beror inte på att jag är ointressserad av det han talar om - bara att jag tror det finns bättre sätt att tillägna sig ny kunskap om verkligheten än att lyssna till ekot av allmänhetens fördomar om hur världen är beskaffad. Och skulle jag gå på en föreläsning hade det i så fall varit för att studera psykologin bakom hans förmåga att få människor att tro att de får fördjupad kunskap när de lyssnar till vad han säger.
Kommentarer