Sanning och konsekvens
Så var gapet mellan blocken plötsligt bara fem procentenheter. Vad är det egentligen som förklarar dessa stora och påtagliga svängningar i opinionen? En slutsats som man måste dra är att det är mediebilden av politiken som påverkar opinionen, inte själva politiken. Politiken har nämligen inte förändrats sedan valet. Opinionen har däremot åkt berg- och dalbana.
Den analys av opinionsläget som görs av statsvetare och andra experter bygger ofta på att väljarna gör ett informerat val baserat på tillgänglig information. Tanken är att väljarna har preferenser för eller emot olika politiska partier och deras ståndpunkter.
Men tänk om väljarna inte, åtminstone inte alla väljare, fungerar på det sättet. Antag att en proportion av väljarna mest är besvärade av att behöva avge en uppfattning om vilket parti de skulle rösta på. De kanske väljer det första parti som de kommer att tänka på. Ytterligare några väljare kanske har en uppfattning om vad de inte skulle vilja rösta på, men inte någon bestämd mening om vilket parti som de föredrar.
Dessa väljare kommer framför allt att styras av hur mediebilden av regeringen och regeringens politik ser ut – inte av hur politiken egentligen bedrivs. Mediebilden bestäms i sin tur av hur journalisterna beskriver politiken och dess effekter.
Själva politiken har, på kort sikt, begränsad betydelse för mediebilden. Mycket få journalister läser originaldokument innan de skriver artiklar. Det handlar om rationell tidsanvändning, eftersom det i praktiken är omöjligt att hinna läsa och sätta sig in i en proposition på 400 sidor enbart för att skriva en enspaltare. Bilden av förslagen sätts därför i praktiken av en liten grupp journalister inom våra stora nyhetsmedier.
Journalisterna måste i sin tur väga samman information från många olika källor. I brist på färsk information används gammalt nyhetsmaterial. De tre viktigaste informationskällorna är därför följande:
1) Det som medierna tidigare har publicerat om detta och liknande förslag.
2) Det som regeringsföreträdare påstår att de har föreslagit.
3) Det som intresseorganisationer, olika myndigheter och oppositionen påstår att regeringen har föreslagit.
Varje källa måste bedömas utifrån sin egen trovärdighet. Trovärdigheten, i sin tur, beror ytterst på hur balanserad källan av journalisterna bedöms vara. Det är lite som med vattenvirvlarna i riksdagen – de negativa strömmarna måste balanseras av positiva.
Tidigare erfarenheter har alltid betydelse för vilken trovärdighet som journalister fäster vid olika källor. Ingen förväntar sig förstås att en minister, likt Kjell-Olof Feldt, lakoniskt ska konstatera att ”… den här propositionen är ett dj-vla skit, men nu har vi baxat den ända hit”. Men det finns också mer subtila sätt att uttrycka entusiasm, eller brist på sådan, inför olika förslag.
Om bilden av förslagen blir onyanserad eller otydlig ökar sannolikheten för att journalisten i fråga resignerar och går tillbaka till punkt ett för att beskriva innehållet. Om regeringen är inne i en god spiral spelar det förstås inte så stor roll, men är mediebilden till övervägande del negativ blir konsekvensen att den negativa spiralen vrids ett varv till. Att presentera en onyanserad och glättad bild av ett förslag kan därför vara sämre än att presentera en nyanserad bild med både för- och nackdelar. Speciellt gäller det i ett läge då mediebilden är dålig till att börja med.
Vilken är då förklaringen till att regeringen nu verkar hämta in på oppositionen? En hypotes är att allt fler möten med media präglas av dialog snarare än propaganda. Inte ens en bilförsäljare försöker sälja en Ford Taunus med samma argument som för en Maserati. En annan hypotes är att socialdemokraterna, ovana vid oppositionsrollen, har valt ett alltför högt och gnälligt tonläge. Det bidrar till att på samma gång minska oppositionens trovärdighet i mediernas ögon.
Man brukar tala om medianväljarteoremet; att de olika politiska blocken tenderar att närma sig varandra i syfte att maximera antalet väljare som attraheras av deras politik. Kanske finns det ett motsvarande teorem för sanningsenligheten i det som politikerna säger. Långsiktigt lönar det sig kanske att beskriva de egna förslagen på ett balanserat sätt.
Kan det till och med vara så att den mest blygsamma och trovärdiga politikern ofta drar det längsta strået? Visst förefaller det motsägelsefullt.
Kommentarer