Den hälsosamme ekonomisten

Alternativet till S & M

Passar på att fundera lite över ideologiernas framtid. Har liberalismen och socialismen någon framtid? Kommer det politiska spektrat även framgent att domineras av konflikten mellan arbete och kapital? Jag tror inte att klassklyftorna kommer att överbryggas. Men det fysiska kapitalets rörlighet kommer att öka så att det kan bli svårt att kategorisera befolkningen i egendomslösa och besuttna. En person som får en idé kan från en dag gå från att vara fattiglapp till att bli miljonär. Och en miljonär kan när tekniken utvecklas se grunden för sin rikedom eroderas. 

Klassklyftorna kommer att finnas kvar, men de kommer att gå mellan de anpassningsbara och de inte fullt så anpassningsbara. Charles Darwin talade om Survival of the fittest. Den som är bäst på att anpassa sig når störst framgång.

Men anpassning till vad? Anpassning till tekniken, samhället eller ekonomin? Det är inte säkert att alla människor har samma anpassningsmål, även om de flesta anpassar sig till något.

Beroende på hur människor väljer att leva sina liv kommer det att uppstå klyftor. Det här är klyftor av ett annat slag än de som uppstod när man kunde anta att alla strävade efter att jobba för sin överlevnad. Men i dag är det ingen som behöver svälta ihjäl bara för att de inte arbetar. Däremot blir omgivningen ofta missnöjd med att de inte bidrar till samhället, utan i stället tar ut pengar från vårt gemensamma konto. Och så länge som vi tvingar människor att via skatten betala in på det kontot kommer de som betalar att bli sura när andra tar ut för mycket.

Välfärdsstaten fungerar nämligen som om vi skulle ha ett gemensamt bankkonto där vi alla måste sätta in pengar om vi har det gott ställt, men också tvingas förklara oss för bankkassören om vi någon gång behöver ta ut pengar.

Vi kan ha enkla regler för uttag och insättningar på kontot. Den enklaste modellen är en uttagsbegränsning som gör det möjligt att leva ett drägligt liv, men inte så mycket mer. Kontrollfunktionen begränsas då till att se till att de personer som arbetar, handlar och bedriver näringsverksamhet sätter sin specificerade del. I det enklaste fallet är det en rak skatt på försäljning av varor och tjänster i konsumtionsledet - en så kallad moms.

Det fuskas med momsen i alla länder, men det är förhållandevis lätt att genom stickprov göra det olönsamt att fuska i stor skala. Även detta är ett ingrepp i människors personliga integritet, men ett relativt litet sådant. I ett system med grundtrygghet måste man förstås även redovisa om man har inkomst och hur stor den i så fall är. Annars vet vi inte vem som är berättigad att göra uttag från samhällskontot. Eventuellt kan man också ta ut en inkomstskatt för att finansiera så kallade kollektiva nyttigheter eller varor som av olika skäl finansieras offentligt, exempelvis sjukvård och äldreomsorg.

När det gäller det ekonomiska skyddet för personer som av olika skäl inte försörjer sig på marknaden finns det i dag två modeller. En skyddsnätsmodell som ibland har grova maskor, men som kan spännas upp högt över marken, och en golvmodell som saknar maskor, men som inte garanterar någon inkomsttrygghet. Vilken modell väljer vi?

Jag tror att vi i ett samhälle där allt fler lever som egna företagare kommer att få problem att upprätthålla skyddsnätsmodellen. Redan i dag är den olämplig för i princip alla näringsidkare - de söker sig i stället till privata lösningar. Den som inte har SGI har i dag inte inkomsttrygghet. Och SGI kan man bara få genom att leva ett högst ordinärt liv med ett ordinärt jobb hos en ordinär arbetsgivare.

Så kommer inte livet att se ut i framtiden. Vi kommer att arbeta med våra hjärnor, i sociala nätverk, i egna företag. Vi kommer att vara oberoende av vår arbetsgivare, men beroende av vårt sociala nätverk. När alla ser vad du gör är det meningslöst att fuska.

Man kommer alltså att vara både fri och kontrollerad på samma gång. Din framtid hänger på dina egna erfarenheter och ditt eget nätverk. Och då är frågan - ska vi behålla ett trygghetssystem som tvingar människor att agera på ett sätt som gör att dom på sikt garanterat inte kommer att kunna försörja sig i framtiden heller?

Jag tänker på Stefan Löfvens praktikjobb i vården och äldreomsorgen. Det är säkert en bra tanke i grunden. Men vad är det som kommer att hända? Jo, ungdomarna kommer att få sin praktikplats där de kommer att kvalificera sig till A-kassa. Sedan kommer dom att stämpla på tills dom åter blir hänvisade till någon åtgärd. 

Så kommer det att fortsätta. För det bästa de kan uppnå under processens gång är ju ett underbetalt jobb som de kunde ha fått ändå och då är det kanske inte så meningsfullt att anstränga sig. Och den som inte ser det som meningsfullt att anstränga sig hamnar lätt längst ner i hierakin och blir den första som arbetsgivaren kickar när kostnaderna måste trimmas. Det var den processen som började med lågkonjunkturen 1992 och lade grunden till att 554 000 människor hade hamnat i förtidspension rekordåret 2005.

Fas 3 bygger i grunden på samma modell, fast med lägre ersättning. Tanken är att göra det så obehagligt att vara arbetslös att ingen frivilligt väljer det alternativet. Fast fungerar det? Nja, bara delvis. Det avhåller nog en hel del människor från att vara arbetslösa. Men dom som ändå hamnar där bränner - precis som Löfvens praktikanter - sina karriärmöjligheter för den överblickbar framtid. Och det är inte alltid lathet som gör att människor hamnar i sysselsättningsfasen, som det heter. En del hittar faktiskt ingen arbetsgivare som vill anställa dem till gällande avtalsenlig lön.

Jag tror mer på en modell där vi skippar moralbiten. Sjukdom, bristande anställningsbarhet, psykiska funktionshinder, lathet - varför ska staten fråga efter orsaken till att vi vill leva på en basinkomstnivå på kanske 8 800 kronor i månaden före skatt? Det viktiga är att det lönar sig att arbeta några timmar om man har viljan och förmågan. Det första steget in på arbetsmarknaden är det svåraste - sedan flyter det ofta på. Somliga behöver säkert hjälp att hitta jobb och det kan staten ställa upp med i form av jobbcoacher eller annat arrangemang.

Men det handlar om att stödja individerna i deras strävan att hitta arbete, inte om att bestraffa dem när de inte anstränger sig tillräckligt. Detta är grundläggande motivationspsykologi. Genom historien har mänskligheten alltid haft förmåga att hitta meningsfulla arbetsuppgifter och det kommer vi även att ha i framtiden - om staten bara inte tar bort motivationen för att göra det. 

Så för att återvända till den ursprungliga frågan, den om ideologierna och konflikten mellan arbete och kapital. Ja, konflikter kommer att kvarstå. Men klyftan kommer att gå mellan dem som har det humankapital som krävs för att fungera på arbetsmarknaden och de som inte har det. Det är därför vi inte kan bedriva en politik som tar bort drivkrafterna för att utveckla humankapitalet. Genom att skapa döda zoner som Fas 3 och Löfvens praktikplatser riskerar vi att döma människor till permanent utanförskap. Att möta oförmåga eller ovilja att arbeta med tvång och repressalier leder bara till utanförskap.

Det bästa vi kan göra för att minska konflikterna mellan de som har gott om humankapital och de som saknar nödvändigt humankapital är att lämna de senare i fred. Visst, vi kommer att irriteras av att de gör större uttag på det gemensamma bankkontot än de sätter in. Men förr eller senare är det en Bill Gates eller Mark Zuckerman som verkligen lyckas och som sätter in en rejäl slant som vi alla kan dela på. Då är vi nog glada för att dom inte var upptagna med Fas 3 eller på någon meningslös praktikplats.

Och för att återvända till rubriken. Finns det något alternativ till konflikten mellan arbete och kapital - den konflikt som präglar svensk politik och som utgör grunden till begreppen höger och vänster? Jo, det finns ett alternativ. Det är att inte se människor som kollektiv, utan som individer. Men vill man även ha en politik som också bygger på att människor är individer finns inget alternativ i Riksdagen - då får man lägga Piratpartiets valsedel i lådan.

DN1 DN2 DN3 BA CE MM Fn SH 

Kommentarer