Den hälsosamme ekonomisten

Sälj statens andel av Telia till Gulnara Karimova

Suck. Ytterligare en lösning som bryter mot principen TANSTAAFL (There Aint No Such Thing As A Free Lunch) presenteras i GP av Riksförsäkringsverkets före detta generaldirektör KG Scherman. Ok, vad är då fel på denna lösning? Det låter ju så bra att man kan få mer pension, utan att tillföra mer pengar.

Men det kan man förstås inte, lika lite som man kan få mer pensioner genom att låta PPM-pengarna gå in i AP-fonderna.

I den Schermanska lösningen ger avgiftsinkomsterna pensionspoäng i stället för reala ekonomiska tillgångar på fondkonton. Men för pensionssystemets stabilitet betyder detta nada. Man skulle lika gärna kunna multiplicera tillgångssidan i pensionssystemet med en godtycklig faktor 1,05. Och voila! Problemet är löst. Eller kanske inte.

Schermans förslag förhindrar visserligen att bromsen slår till eftersom tillgångarna i pensionssystemet beräknas på basis av de senaste tre årens inbetalningar till pensionssystemet. Och om man höjer pensionsavgiften (exklusive PPM-delen) till 18,5 procent blir tillgångarna på tre års sikt 18,5/16,0=15,6 procent större. Skuldsidan, som baseras på faktiskt intjänade pensionspoäng, förändras dock inte lika snabbt. Pensionspoängen intjänas ett år i taget och det tar ett antal år innan skulderna åter hamnar i nivå med tillgångarna. Och eftersom kvoten mellan skulder och (fiktiva) tillgångar bestämmer om bromsen ska slå till får detta konsekvenser för systemets stabilitet.

Förslaget påminner mig om den överraskning som regeringen drabbades av när den minskade pensionrätterna för förtidspensionärer (för att spara pengar i statsbudgeten). När inbetalningarna sänktes från 93 procent till 80 procent minskade helt plötsligt tillgångarna i pensionssystemet med två procent, eftersom tillgångarna i pensionssystemet approximeras med de senaste tre årens inbetalningar (pensionsrätter). Skulderna kvarstod, medan tillgångssidan minskade.

Det här debaclet upptäcktes småningom och regeringen lyckades rätta till fadäsen innan Socialdemokraterna fattat vad som egentligen hänt. Om deras representant i pensiongruppen, Thomas Eneroth, tyckte att regeringen var ovanligt medgörlig är detta förklaringen - pensionerna skulle ha reducerats för alla pensionärer, inte bara för förtidspensionärerna. Regeringen skulle förstås ha fått skulden.

Nåväl, Schermans förslag fungerar på precis samma sätt, fast tvärtom. Man skulle lika gärna kunna höja pensionerna ("rädda pensionssystemet") genom att exempelvis ge alla sjukskrivna pensionsrätt på 100 procent av lönen (i dag får de till skillnad från förtidspensionärerna bara 80 procent). Men denna räkneoperation visar hur absurt KG Schermans resonemang är. Man får inte mer pengar till framtida pensioner genom att höja förmånerna och låtsas att det finns mer tillgångar är det i verkligheten finns.

Det går naturligtvis att förändra sättet på vilket man beräknar systemets tillgångar. Förändringar av inbetalade pensionrätter påverkar tillgångssidan snabbare än skuldsidan. Detta går att utnyttja för att manipulera systemet så att det ser starkare ut än det är och man kan därmed på kort sikt förhindra att bromsen slår till. Man kan som sagt till och med "stärka" pensionssystemet genom att öka förmånerna.

Konsekvensen blir dock ett mindre stabilt pensionssystem. Pengarna i AP-fonderna kan på grund av systemets konstruktion komma att tömmas betydligt snabbare, trots att nya pengar tillförs från "PPM-delen". Den automatiska balanseringen är kalibrerad för att rädda pensionssystemet under förutsättning att beräkningen av avgiftstillgångarna speglar de samlade skulderna på ett adekvat sätt. Men detta blir inte fallet om pensionsavgifterna helt plötsligt höjs. Då ökar de fiktiva tillgångarna, trots att betalningsförmågan i verkligheten inte stiger. Systemet blir dopat och pensionsutbetalningarna anpassas till den nya pensionsavgiften.

Det är förstås väldigt svårt att uppskatta hur stor denna effekt är, men en ökning av tillgångarna med 15,6 procent kan leda till att utbetalningarna av pension stiger med 40 miljarder kronor per år. Om man gör tankeexperimentet att balanstalet hamnar på 0,95 under en längre tid flödar 40 miljarder mer ur AP-fonderna varje år, om vi antar att systemet i dag (med hjälp av bl a bromsen) är balanserat.

Observera att jag utgår från att den automatiska balanseringen alltjämt är i kraft. Men eftersom tillgångssidan under en längre övergångsperiod är överskattad med 2,5 procent fungerar inte bromsen som den ska. AP-fonderna töms då på 22 år, vilket innebär att pensionssystemet inte överlever fram till 2050 - den tidpunkt då utvecklingen beräknas vända. Dessutom kommer någon fondering inte att ske i PPM-fonderna, vilket gör att bufferten i systemet i realiteten blir ännu mindre. Pensionssystemet kommer under dessa förutsättningar att kunna vara helt tömt 2040, detta trots att bromsen bibehålls enligt dagens regelverk. Utvecklingen kan förstås bli både bättre och sämre. Min poäng är bara att KG Schermans förslag gör systemet instabilt.

Nåväl, vad vill jag då säga med denna tekniska exposé? Jo, bara det här: Man kan inte trolla fram mer pengar i pensionssystemet. Det enda sättet att på sikt kunna betala ut mer pengar ur systemet är att betala in mer pengar till systemet. Allt annat är bara en överföring mellan generationer eller fromma förhoppningar om en ljusare framtid.

Om man nu ska stärka pensionssystemet och höja pensionerna vill jag föreslå en mycket bättre lösning. Sälj statens andel i Telia till Gulnara Karimova så Peter Norman slipper bli inblandad i alla dessa skumraskaffärer. Sedan kan försäljningsintäkterna läggas i AP-fonderna för att stärka pensionssystemet. Synd att jag inte längre är pensionsansvarig pol sak på socialdepartementet, då skulle jag ha föreslagit det.

GP1 GP2 SR DN Av AB

Kommentarer