Risk för ännu högre ränta
I USA har bedömare diskuterat om ekonomin kommer att landa hårt eller mjukt. Nya data från Visa och stark sysselsättningsstatistik ger vid handen att ekonomin kanske inte landar alls. Detta skulle betyda att Federal Reserve tvingas höja räntan ytterligare - över de fem procent som man tidgare räknat med att den toppar på.
Det här kan få implikationer för EU. Sjunkande energipriser på den här sidan av Atlanten kommer förstås att leda till lägre inflation på kort sikt, men avhjälper inte inflationstrycket på längre sikt. Konsekvensen av en utebliven recession kan mycket väl bli ännu högre styrräntor än beräknat.
Sverige påverkas förstås av situationen i både USA och resten av EU. Om ekonomin förblir stark kan Riksbankens nuvarande räntebana snart vara överspelad. För att rekapitulera - Riksbanken räknar med att styrräntan höjs till 3,5 procent för att därefter ligga kvar på denna nivå i två år.
Men osäkerheten är betydande. Skulle inflationen överraskande bli högre än väntat kommer Riksbanken garanterat att höja räntan. Det är dock inte lika säkert att man sänker räntan i förtid om inflationen blir lägre än väntat. Speciellt inte om det visar sig att räntehöjningscykeln i USA inte är över.
Många skulle säkert bli förvånade över att en räntehöjning från noll till 3,5 procent inte kväser inflationen i Sverige - med tanke på de högbelånade hushållen. Men intressant nog är effekten av höjda räntor på hushållens ekonomi faktiskt mindre än den direkta effekten av höjda konsumentpriser. Om de höjda priserna på mat inte hjälper för att bromsa konsumtionen så ska man inte fästa alltför stort hopp till att bolånekostnaderna blir avgörande.
Hushållen har helt enkelt levt betydligt över sina tillgångar och det kan krävas mer än väntat för att balansera ekonomin. Ökningen av penningmängden, mätt med måttet M2, var - precis som i USA - massiv i Sverige efter pandemin. Även om en räntehöjning på två procentenheter höjer bolånekostnaderna med ungefär 100 miljarder kronor är detta inte så mycket jämfört med den utgiftsökning på närmare 250 miljarder som orsakas av stigande priser (jag har då räknat bort den rena ränteeffekten). Vi kan också se proportionerna mellan dessa båda faktorer genom att jämföra KPI med KPIF. Inflation beräknat med KPI är 12,3 procent, medan KPIF (utan ränteeffekten) är 10,2 procent.
Skillnaden mellan dessa siffror är att ökningen av bolånekostnaden är permanent, medan inflationen antagligen är temporär. Därför ter sig ökningen av bolånekostnaden som mer skrämmande - trots att den i absoluta tal är mycket mindre. Hushållen vet att de kommer att tvingas betala 100 miljarder extra varje år under överskådlig tid.
En annan faktor är att alla hushåll inte har höga bolån. Effekten på den lilla högbelånade minoriteten hushåll är väldigt stor, men slår man ut ökningen på alla hushåll blir totalsumman inte lika stor. Har man själv stora lån kanske man överskattar den totala effekten och tror att Riksbankens rätt måttliga räntehöjningar kommer att totalstoppa svensk ekonomi.
Själv är jag inte alls övertygad om detta. Däremot håller jag det som högst sannolikt att en annan faktor kan leda till totalstopp - nämligen en fastighetskrasch. Om det sker en sådan kan följdeffekterna i form av varsel och påföljande arbetslöshet leda till en ekonomisk kris - lite som i början av 1990-talet. Ett sådant scenario skulle däremot kunna få Riksbanken att sänka räntan i förtid.
Bild av Willfried Wende från Pixabay
Kommentarer