Riksrevisionen var nog en myndighet för mycket
Har läst igenom Riksrevisionens rapport om vårdvalet och kan bara konstatera en sak: Vissa verksamheter är lite för komplicerade för att man som utomstående ska kunna gå in och granska det som händer - ens när man som Riksrevisionen använder sekundärkällor.
Det konstigaste avsnittet i rapporten är nog det sista, där man försöker dra slutsatser av hur kostnaderna i primärvården utvecklats över tid. Det är nästan så att skämskudden kommer fram.
Om det är så att primärvårdens kostnader har ökat på bekostnad av den specialiserade vården skulle detta för det första inte vara ett problem, utan en framgång. Det uttalade syftet i flera av landstingen är att öka täckningsgraden - alltså andelen fall som kan hanteras i primärvården och som inte behöver lösas med hjälp av den specialiserade vården. För att kunna dra några slutsatser av vad det betyder att primärvårdens kostnader ökat måste man veta vad primärvården gjorde förut och vad den gör i dag. Men det vet man inte, eftersom begreppet "primärvård" inte avgränsas på ett sätt som gör det möjligt att dra några som helst slutsatser. Primärvårdens uppdrag kan och ska förändras över tid och dessa förändringar påverkar kostnaderna. Endast om primärvården gjorde exakt samma sak i samtliga landsting och dessutom gjorde samma sak hela tiden skulle det (möjligen) gå att mäta kostnaden och dra några slutsatser av hur denna förändrats/varierar.
Rent generellt hittar jag inget som helst stöd för rubriker i Aftonbladet som "Friska och rika har fått mer vård" eller ens Dagens Medicins "Tunga patienter väljs bort i vårdvalet". Det kan förstås vara så, men hur kan man veta det utan att jämföra med hur det såg ut innan vårdvalet infördes? Det enda jag hittar i rapporten av mer konkret karaktär och över tid är enkäter där verksamhetsansvariga får uttala sig om hur de upplever vårdvalet. Men kan vi verkligen utesluta att dessa verksamhetsansvarigas uppfattning har präglats av den allmänna politiska debatten?
Riksrevisionen kommer med fyra ganska modesta rekommendationer:
- Ersättningsprinciperna blir så enkla som möjligt och att de styr mot hälso- och sjukvårdslagens etiska principer.
- Inte formulera primärvårdsuppdragen för brett.
- Verka för att hälso- och sjukvårdslagens undantagsbestämmelse om särbehandling kommer till användning.
- Tydliggör myndigheternas uppföljningsuppdrag.
Dessa råd kommenterar jag på följande sätt
1) No shit Sherlock!
2) Hur ska man kunna göra det bättre för patienter med komplexa problem, utan att låta vårdcentralerna få ett brett uppdrag?
3) Varför är det nödvändigt - det räcker väl med att ge adekvat ersättning för vårdgivare som tar hand om vårdtunga patienter? Behövs inga undantagsklausuler för det.
4) Bra idé!
Punkt 3 hamnar dessutom i direkt konflikt med att Riksrevisionen också tycker att ersättningsmodellerna ska vara enkla (se punkt 1). Man kritiserar ACG, men föreslår inte något alternativ. Hm, ok. "Vi vill ha behovsanpassning, men vi tycker inte att vi behöver mäta vilka behov som patienterna har." Det går inte ihop.
Punkt 4 kan jag i och för sig hålla med om. Det finns många myndigheter som analyserar sjukvårdens organisation och funktion. Riksrevisionen var nog en för mycket.
Kommentarer